- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 6. 1925 /
7

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Romantikern Stagnelius 7

ling flerstädes framhållit1 och Henry Olsson genom sin studie
Stagnelius och enslingskapet bekräftat, har Stagnelius med större
iver och vakenhet, än man förut trott, följt med dagens litterära
evenemang, sökt tillgodogöra sig de bildningsmöjligheter, som bjödos,
och mottagit livsavgörande impulser från sin samtids kulturella liv.
Förklaringsgrunderna till hans slutenhet äro många och som
alltid att söka i en samverkan mellan urspunglig läggning och
tillstötande händelser. Några faktorer ha redan antytts. Han var
enstöring allt ifrån början, han var ful, han gjorde en slät och
otymplig figur i människors sällskap, samtidigt som han i
hemlighet bar på en brännande ärelystnad; vissa uttryck i hans elegier
[Till Naturen, I: 202, Ack! hvad jag hatar den man ... I: 212)2 tyda
på att den på landet uppvuxne prästsonen haft svårt att finna
sig tillrätta i Stockholm. Amanda vände sig med förakt bort
ifrån honom — hur naivt och omotiverat det än må vara, grundar
sig en människas självaktning och säkra uppträdande till stor
del på den s. k. framgången hos det motsatta könet. Den tväre
och frånstötande mannen har varit hudlöst känslig för det »kalla
mördande» föraktet, som »förfärar» med sin »blotta skugga» [Till
Föraktet, II: 184). Själv föraktar, fruktar och hatar han
människorna. Han »ilar med sträckta armar» ut i naturen för att finna
enslighetens vila, ty, fortsätter han:

Mänskor ej gifvas för mig. Bland det nerflösa, djuriska släktet
Andas mitt hjärta så tungt, — — — — —

(Till Naturen, I: 202).

Människorna plågade honom. Hans inre var sårigt, sjukt och
ömt, och han ville ej utsätta det för en beröring, då till och med
en smekning kunde kännas smärtsam — man tanke på hans iver
att slå bort mamsell Wimmerstedts välmenande trösteord.
Melankoli och slutenhet äro syskon. Han hade också snillearistokratens
och mystikerns förakt för massan: han talar i sitt, dock aldrig i hans
tid tryckta, Företal till Bacchanterna om »den litterata pöbeln», som
ej kunde njuta sorgespelets skönheter (IV: 349) och i sina Theser
(IV: 336) om »den råa mening, hvari allm. fattar ordet mirakler».
Han har, som synes framgå av dessa ord och av hans klagan inför
mamsell Wimmerstedt över att vara oförstådd, ej trott på någon

1 Studier i Stagnelii romantik (passim t. ex. ss. 185, 255).

2 Stagnelius-citat jämte hänvisningar avse Svenska Vitterhetssamfundets
upplaga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:25:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1925/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free