Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 Sven Cederblad
förståelse, och därför ej heller velat torgföra sitt hjärtas lust och
kval. Hans slutna väsen har nog också, så tafatt han än tog
sig ut i livet, haft mycket av stolt tapperhet, och han har inför
sig själv velat bevara den värdighet, som följer av medvetandet om
den med egna krafter burna sorgen. Men han har dragit sig
undan människor framför allt därför, att han hade den egocentriska
drömmarens behov att få vara ensam och ostörd med sina tankar,
fantasier och stämningar, med sitt eget jag. Han ber i en sonett
(II: 204) tystnaden att överhölja honom med »dunkelblåa vingar»
och näpsa »de fräcka ljuden, som våga själens helga sabbat stora».
I en annan, tidigare dikt, som rousseauistiskt ställer friheten i
naturen mot städernas och samhällslivets tvång, utropar skalden:
För mig hvad salighet i ostörd ro att drömma,
[Än] sträckt på mossors bädd i grottans dunkla gömma,
[Än] sorglös irrande vid brädden av en elf!
Jag njuter Gudars lif, jag äger fullt mig sjelf.
(I: 310).
I denna självhävdelse, som triumferande och kraftigt slutar
den i övrigt traditionella dikten, ligger nyckeln till Stagnelii
enslings-skap fördold.
Mera än enslingsskapets art och psykologiska förutsättningar
intresserar den verkan, det som ett faktum i skaldens liv utövat
på Stagnelius som människa och diktare.
Hans tänkande är i mycket färgat av hans isolering. Det är
i hög grad deduktivt, slutledning följer på slutledning som länkar
i en lång kedja (se Tingens Natur, II: 116 ff., och hans filosofiska
prosa i del IV). Detta är grubblarens och ensittarens sätt att tänka.
Den som med vänner diskuterar sina tankar, kommer i allmänhet
ej så långt i tankegångarna, förrän han blir avbruten, motsagd,
vederlagd, tappar tråden och intresset. Den ensamme kan länge
och flitigt spinna på sin tankes tråd. Stagnelii tankar äro
frukterna av det ensliga grubblet under långa nätter. Han förtäljer
själv om hur hans stora, systematiskt utstakade — om också
ofullbordade — lärodikt Tingens Natur blivit till:
— — — — —–––-— Hvad i långa bedröfliga nätter,
Lifvad af Gudomens tröst min forskande Ande har uttänkt,
Då med sitt dystra bloss den tregestaltade Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
