Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 Sven Cederblad
värras de fixa tvångstankarna, och missförstånden trasslas
ytterligare till. Jagets isolering är smärtsam. — Bristen på mänskligt
sällskap har givetvis också sin del i att poeten likt eremiterna i
ensamheten ägnat sig mera uteslutande och hängivet åt
betraktelsen av det gudomliga.
Stagnelii ensamhet har säkert bidragit till att öka hans
litterära produktivitet, som även med en hänvisning till detta faktum
ter sig nästan oförklarlig och i varje fall är genialisk. Han har
för det första fått tid till diktning. Hans slutenhet mot människor
har indirekt drivit honom att välja sångmön till sin förtrogna.
Hade han blottat sitt inre för vänner och väninnor, så hade
säkerligen icke hans diktning haft karaktären av en nästan oavbruten
bikt.
Ett faktum i Stagnelii liv, som är av stor betydelse, då det
gäller förståelsen av honom som diktare och människa, är hans
sjuklighet. »För sin svaga hälsas skull» befriades han i juni
1814 från studentexercisen (se härom Bööks monografi, ss. 50, 51!).
Det står nog också fast, att Stagnelius lidit av en hjärtsjukdom.1
Att Stagnelius mer än någon svensk skald före honom blivit
suckarnas, skräckfantasiernas och ångestens diktare, att han väl kände
den »förödelsens stund», då »hjertat ej sucka kan» (II: 54), att
hans lyrik bär spåren av att härröra från en dödsmärkt människa,
sammanhänger säkerligen med hans hjärtfel. Ångestneurosen och
de häftiga hjärtattackerna följas lätt åt. — Men Stagnelius led
också av ett organiskt fel, som aldrig haft samma litterära
användbarhet och romaneska färg som en hjärtsjukdom, men som likafullt
kan ha gjort vandringen i »pröfningsbanans grus» plågsam nog.
Det är kanske ändå bittrare att bära på en sjukdom, som man inte
kan beklaga sig över i sällskap och som inte ger någon tragisk
värdighet. Palmblad antyder år 1847 (i sin artikel om Stagnelius
i Svenskt biografiskt lexikon), att Stagnelius lidit av en annan
organisk sjukdom än hjärtfelet. »Den olyckliges lidande hade sitt
ursprung från en missbildning af några^ bland kroppens finaste
inre delar, i följd hvaraf också den sköra lifstråden brast.» Atter-
1 Böök har i monografien (ss. 217—219) sammanställt uppgifterna härom
med en del indirekta vittnesbörd om saken från skaldens diktning.
2 Kursiveringen av mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
