Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 Sven Cederblad
Bland de sålunda förbjudna venena äro upptagna följande opiater:
Laudanum liquidum Sydenhami, Laudanum Opiatum, Opium
cor-rectum (= »Preparerad Wallmogesaft») och Opium Thebaicum
(= »Wallmogesaft»). År 1786 skärptes bestämmelserna därhän, att
ingen, vem det vara månde, i stad och på land, utom apotekare skulle
få tillsaluhålla något slags gift (Publique Handlingar, XIII, s. 428).1
Det torde dock icke ha erbjudit några större svårigheter att
erhålla opiater på apoteken. Farmakopéen av år 1790 lämnar inte
några inskränkande bestämmelser för opium. I Pharmacopoea
Svecica av år 1817 utmärker för första gången ett särskilt tecken,
giftmärket, framför namnet på ett ämne, att ämnet i fråga icke
må försäljas utan särskild tillåtelse (»materiem denotat sine
per-missu speciali non dividendam»). I nämnda farmakopé saknar opium
sådant tecken.2 Eftersom opium, åtminstone i teorien, endast kunde
fås mot recept, bör man annotera, att så gott som alla, vilka
på-bördat Stagnelius bruk av opiater, ställt dessas användande i
beroende av hans sjuklighet: både hans sömnlöshet, hjärtsjukdom och
hämorrhoider kunna sättas i samband med begagnandet av opiater
som medicin. Vad som först varit ett legitimt läkemedel, har så
småningom blivit ett missbrukat njutnings- och bedövningsmedel —
det är i opieförtärandets historia en vanlig utveckling, känd från
Coleridges och De Quinceys biografier.
Vida mera sägande än alla giftstadgar och farmakopéer3 är
1 Se härom O. E. Hjelt, Svenska och Finska Medicinalverkets historia,
Helsingfors 1892, 1893, III, ss. 411, 412.
2 I nästa upplaga av Pharmacopoea suecica (1845, ss. 127, 134) äro både
morfin och opium försedda med gifttecken (angivande ämnet vara »non nisi
Me-dico julbente vel permissu Superiorum distribuendam», a. a., s. 4). Den följande
eller sjunde svenska farmakopéen (1869) är ännu strängare. Den kräver utom
läkarrecept och myndigheternas tillstånd, att morfin och opium förvaras i låsta
skåp liksom de andra läkemedel, som äro betecknade med två gifttecken (a. a. ini.,
s. X; ss. 129, 139). Se f. ö. K. Ahlbebg, Den svenska farmaciens historia, Sthm
1908, ss. 400—405.
3 I en f. ö. sympatiskt hållen anmälan i Aftonbladet (d. 24/io 1924) — det
gällde en populärvetenskaplig mindre Stagneliusmonografi i serien De största
märkesmännen — har d:r John Landquist efterlyst svaren på en del preliminära frågor:
»Hur kunde Stagnelius komma åt opium och detta i så stora kvantiteter? I vad mån
fanns opium Överhuvud till salu i Stockholm på hans tid ete?» Det berättigade
i dessa frågor, som ovan besvarats, erkännes villigt, men med ett framhållande av
att jag naturligtvis inte kunde framlägga dessa saker i en skrift av så begränsat
omfång som min lilla Stagneliusbok.
D:r Landquist ansåg i övrigt, att jag över huvud ställt mig för litet kritisk
till traditionen om Stagnelius. Emellertid blir det mig allt klarare, ju mera jag
sysslar med Stagnelii biografi, att traditionerna äro trovärdigare, än man anat, och
att man stundom gör väl i att tvivla på sina egna tvivel. Traditionerna synas i
allt större utsträckning få rätt mot senare konstruktioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
