Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Sven Cederblad
Bör man i dessa uttryck blott se en poetisk fraseologi, eller
äro de bleknade reflexer från skaldens eget liv? Mera påtagligt
realistiska synas följande exempel, hämtade ur Stagnelii diktning
från senare år, då hans opiebruk tilltagit.
I Lycksalighetens O (I: 328), en dikt, som enl. Albert Nilsson
(a. a., s. 16) härrör från tiden 1818, 1819 och som slösar med
bjärta färger, talar Stagnelius om en kvinna, som är den skönaste
av de sköna:
Och nyss vid mitt läger den hulda jag såg
Där fängslad i kedjor af vallmo jag låg.
I Martyrerna säger den sömnlöse Hilarianus (II: 387):
Den vishets dryck är bäst, som innehåller
Mest af papaversaft, — — — —
Stagnelius använde också i ett prosafragment (IV: 319) ett
uttryck som: »Först när ditt vallmorus bortdunstat», ord, som synas
förråda en viss förtrogenhet med själva realiteten.
Lärodikten Kärlekens (II: 256) slutparti ter sig som en
opie-dröm. Hela rymden synes skalden fylld av »opiedoft».
— — — Med balsamgråt på kinden
Vallmokronan nickade i vinden,
Göt kring rymderna sitt opie-doft.
»ßealismen i uttrycket sammanhänger måhända med S:s
opiebruk», förklarar Böök i kommentaren (s. 247), och fortsättningen av
Stagnelii dröm styrker denna förmodan. Skalden söves långsamt i
en dvala av »milda rosendrömmar» — det är som hämtat ur en
beskrivning av opierusets första verkan.
Lutan sjönk — dess silfvertoner dogo,
Dvalans känslor långsamt mig betogo,
Och i milda rosendrömmar själen
Höjde sig ur bojorna af stoft.
Det kosmiska medvetande, som utmärker så många
opiedröm-mar och extatiska tillstånd samt visar sig i panoramaliknande
syner över universum, eller »själens blick», för att tala med
Stagnelius själv, vaknade hos drömmaren, »då kroppens öga lycktes».
Han får se »minnets» (= föruttillvarons) värld, och jorden ligger
under honom i grått töcken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
