Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 27
Han var en människa och ingen vingklippt ängel; han var en
ung man med lidelser som de flesta, med en fantasi som ytterst få.
Hans Psyche sväfvade icke alltid med skära, oskuldshvita vingar i höga,
uraniska rymder; hon förblef, tyvärr, icke alltid främmande för den
lägre erotikens osunda, villsamma nejder.
Dessa sinnlighetens tillfälliga segrar måste med nödvändighet hafva
framkallat grymma slitningar i hans inre andliga lif med dess djupa
eller rättare höga, ideala grundriktning. De måste äfven verkat i hög
grad nedstämmande på lynnet och haft ett högst menligt inflytande
på den hjärtsjukdom, som förorsakade eller påskyndade den hastiga
förstörelsen och undergången af hans fysiska tillvaro.
»Schön früh gab sich Stagnelius den Eeizen der vulgärsten
Liebe––––––her», intygar Palmblad (Samlaren 1924, s. 47, noten).
»Ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld», bekänner
Stagnelius själv med naiv uppriktighet i en av sina elegier, hans mest
realistiskt hänsynslösa dikter. Och han berättar vidare, huru han
besöker teatern för att få se
Flickans olympiska anlet omdarrat av krusiga lockar
Stråla i rosenglans under en blomstrande hatt
Eller dess barm, af pärlor bekrönt försmäktande vaggas.
(IV: 381).
Han talar också med aldrig svikande öppenhjärtighet om hur
han länge, gripen av en »qualfullt svällande brånad», står och
stirrar på flickan, som i »lycktornas gullröda skimmer» — ordet
»gullröda» om det mycket svaga lyktskenet i Stockholm den tiden
reproducerar utmärkt hans erotiska gripenhet — »tätt vid sin
älskares arm» smyger till »kärlekens fest».
Det är icke troligt, att Stagnelius med sina brännande begär
och utsatt för frestelserna i den tidens Stockholm, som lär ha
erbjudit många tillfällen till synd, kunnat leva som renlevnadsman.
Flera av hans dikter, särskilt hans danssånger, förhärliga
kärleksruset. Andra äro fyllda av ruelse och ånger. I åter andra har
han högt bekänt sig till en oböjlig asketism. Men lidelsefull asket
blir endast den, för vilken frestelsen är en fara, och som själv
känt sig orenad av synden. Hela Stagnelii diktning kretsar
oavlåtligt kring kärlekens gåta.
»I allmänhet», säger Mellrn, »förde Stagnelius ett högst
oregelbundet, ehuru temligen depensift lefnadssätt» (a. a., s. 100), och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
