Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 Sven Cederblad
Överdriven människoskygghet (förföljelseidéer) och storhetsvansinne
äro två sidor av samma sak: den abnorma egocentriciteten.
Det har redan i inledningen framhållits, att Stagnelii mest
utmärkande karaktärsdrag, hans skötesynd och hans största fara är
hans egocentricitet, hans narcissitet. Här må inledningens ord
något utförligare motiveras.
Stagnelii moral är fullkomligt individualistisk. Det finns
knappast något spår av social etik i hans skrifter. Det gör ett nästan
skrämmande intryck, att han aldrig ägnat en tanke eller rad åt
kärleken till nästan, åt kravet, att det kristliga sinnelaget bör få
sitt uttryck i uppoffrande välgärningar mot andra. För honom står
ständigt själens renhet som det ideala. Med själens renande menar
han dess befrielse från sinnlighetens neddragande makt och från
lidelserna. Människans »stormande passioner» böra besegras i
hjärtat (II: 100), vreden och den sinnliga åtrån måste offras, därför att
de hindra själens uppgående i Gud. Stagnelius förkunnar
undergivenheten under prövningen och den renande smärtan, bjuder
själen att »tåligt vandra i pröfningsbanans grus» (II: 315). Vid allt
detta är det blott fråga om den egna själens frälsning. Det är helt
och hållet i sin diktares anda, som Perpetua prisger de sinas lycka
för att själv vinna den eviga saligheten.
Också Stagnelii religiositet är egocentrikerns, m. a. o.
mystikerns. Han spekulerar visserligen över en allena saliggörande kyrka
(IV: 333 ff.), men biskopssonen tillägger omedelbart, att denna kyrka
existerar endast som idé. Dess uppgift vore blott att tjäna den
enskilda religiösa kontemplationen. Enligt hans mening »äga endast
Snillet och D}^gden rättighet att konstituera en Kyrka», vilket kan ske,
först då de »ändtl. hunnit besegra dumhetens och egoismens
mång-höfdade hy dra». Man möter hos Stagnelius romantikens religiösa,
asociala individualism i dess högsta potens. Hans
snillearistokratiska förakt för massan, i detta fall närmast för
församlingsmedlemmars andakt, är den åt mystiken hängivne eremitens, den
andlige stylitens. Hans själ »känner sin egen gudom». Den som lever
i omedelbar kontemplation av det gudomliga försmår all yttre
organisation av det religiösa livet och all gemensam uppbyggelse. Men
denna religiösa isolering kan »förrycka» hans uppfattning av
förhållandet till nästan och till samhället. Mystikens historia är fylld
av exempel härpå.
Stagnelii drömliv är egentligen liksom romantikernas över huvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
