Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 35
s. 348) och Kraepelin (a. a., III: s. 1366). I ännu högre grad gäller
det sagda om opiaternas verkningar.
Med sitt labila själstillstånd, som lätt och häftigt rördes upp
på djupet, påminner Stagnelius om Tegnér. Båda sletos mellan
exalterad självkänsla och deprimerat självförakt. Men vid närmare
granskning upptäcker man också vissa karakteristiska skillnader.
Gadelius, som ägnat Tegnérs sjukliga själsliv en förstående studie,1
framhåller som det ödesdigra för Tegnérs själshälsa hans alltför
stora intellektuella rörlighet. Hos Stagnelius åter är ej sinnets
rolösa rörelse i så hög grad intellektuell, den är fastmera en
känslans oroligt snabba rytm. Peripetien sker hos Stagnelius vida
snabbare och plötsligare än hos Tegnér. I de dikter av Tegnér, där
den jublande elevationen eller den starka skaparglädjen fått sitt
inspirerade uttryck (Skaldens morgonpsalm, Sången), bär den utan
att förtröttas upp dikten till dess slut. Hos Stagnelius däremot
händer oftast mot slutet av dikten, att den fantasiburna
lyckostämningen plötsligt liksom går tvärt av.
I fråga om Tegnér beteckna depression och exaltation i stort
sett ebb och flod i den poetiska inspirationens flöde. Detsamma
gäller dock icke om Stagnelius, hos vilken även den tryckta
stämningen är diktskapande. Det är något av det mest geniala hos
honom som diktare, att han kunnat dikta också i de ögonblick, då
känslorna nått sin största intensitet, under en fas i känslolivet
alltså, då vanliga dödliga ej förmå att i ord, att artikulerat
uttrycka, vad de känna.
Stagnelius företer dock icke enbart mano-depressiva
sjukdomssymptom, man spårar också med dessa sammanhängande paranoida.
Paranoian (förrycktheten) är den till det patologiska stegrade
egocentriciteten.
Också i fråga om paranoian visar det sig, att det abnorma
själslivet icke är något från det normala art skilt utan blott en
sjuklig stegring av naturliga instinkter. Vad är mera mänskligt
naturligt än intresset för det egna jaget? Och dock synes här den gamla
hellenska måttfullhetsregeln: »ingenting för mycket!» gälla med
obeveklig stränghet, och ett överskridande av metron straffar sig
självt. Den som alltför exklusivt sysslar med sitt eget själv, får
lätt sin syn på sin ställning till sina medmänniskor »förryckt».
1 Om sinnessjukdom, diktning och skapande konst. Ord och Bild 1915, ss. 337 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
