Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stangelius 47
Af hårda jernband, o då skakar Anden
Vid jubeltoner sina kedjor af.
— — — när det inre lifvet
En gång på hjertats helga altar brinner,
Hvad är allt yttre? Angår det en kropp,
Om, klart bestrålad af sin purpursol,
Han morgon- eller aftonskugga kastar?
(II: 376, 377).
Med extatiska tillstånd har Stagnelius varit väl förtrogen. I
Liljor i Saron ser Anima liksom Perpetua i fängelset himmelen
öppen. Med all rätt har Böök (monografien, s. 219) velat se en
personlig bikt i Timons ord i Bacchanter na (IY: 238).
— — — Blott i drömmar
Förrinner dagen och i syner natten
Hela ’Bacchanterna är ett drama om den extatiska inspirationen.
Skarpsynt av egen erfarenhet och med stöd av Gr. H. Schuberts
analys av drömmens väsen har Stagnelius funnit, hur förvillande
lika till sin yttre form men hur olika till sin inre art och halt det
sinnliga dionysiska ruset och den apolliniskt gudomliga
inspirationen äro.1
Att Stagnelius är mystiker ej blott i teorien utan också med
hela sitt väsen framgår av att han gjort till sin personliga
egendom, vad den klarsynte psykologen Emil Lucka anser som det
positivt betecknande för mystiken och mystikerna, nämligen den
omedelbara upplevelsen av föreningen med tingens gudomliga
ur-grund, vissheten, att mångfalden upphäves i enheten, kärleken till
det gudomliga, inför vilken allt annat svinner hän.2
Det kan i förstone synas, som om denna självuppgivelse inför
en högre makt innebure ett upphävande av diktarens romantiska
individualism. Men detta är en synvilla. Just genom att låta sitt
liv vinner man det, genom att offra sin individualitet inför något
som är högre än det mänskliga stärkes man i sin
personlighetskänsla. Mystikerns högmod gent emot andra dödliga har sin grund
i hans förvissning att vara benådad och utkorad, genom sin för-
1 Se Romantikern Stagnelius, I, Samlaren 1923, ss. 38 ff.
2 E. Lucka, Die Phantasie, Wien und Leipzig 1908, s. 128.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
