Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 53
honom ligger i mardrömmens spöklika belysning.1 Livsångesten
smyger sig in i hans natursyn och bildar med en del andra element
den vittförgrenade komplexen »kreaturens suckan». Men särskilt
mot slutet av hans liv tilltaga skräckstämningarna. Ohyggligheterna
i Glädjeflickan i Rom, Biddartornet och Albert och Julia bekräfta
Hammarskölds ord om Stagnelii lidanden i minnesskriften (s. 6),
att »de rysligaste bilder framkallades för hans inre syn».
Denna teatraliska spökromantik med sina dånande tolvslag och
punktliga andeuppenbarelser isar icke längre blodet. Men själva det
själsliv, som den avslöjar i all dess vederstyggliga nakenhet, gör ett
plågsamt intryck. Ett söndrigt och sjukligt sinne har i
skräckfantasierna funnit en hemlig lisa, ett uttryck och ett avlopp för sin
inneboende ångest.
Stagnelii stadiga inriktning mot det makabra kan ju
egentligen blott konstateras men icke förklaras. Några betydelsefulla
faktorer må dock nämnas. Hans ångest står, som nämnt, givetvis
i samband med hans hjärtfel. — Vissheten om att vara
förutbestämd åt en tidig död har givit ständig näring åt hans dödstankar.
Om sina snart bekräftade dödsaningar har han talat gripande ord.
För hans tanke aktualiseras alltid döden, just när livet ter sig i
sin skönhet och fullhet. Därför följes alltid kärleken skugglikt av
döden, brudnatten av »dödsnatten», förnimmelsen av världens
skönhet av tanken på förgängelsen. — Har Stagnelius, såsom troligt
är, använt opium till övermått, så har detta missbruk givetvis sin
del i hans skräckstämningar. — Adler ser i ångesten och
skräckbilderna hallucinatoriskt förstorade utslag av föreställningen om
fysisk mindervärdighet, av den svages oro för livets strid (a. a., ss.
18 ff.). Freud åter gör gällande, att libido lätt kan förvandlas i
ångest, och påfallande är, att sensuellt betonade människor ofta
ha en inhärerande böjelse för skräck- och grymhetsfantasier.2 Även
Freuds starka betonande av barndomsintryckens betydelse kan
intressera i Stagnelii fall.
Enligt Wimmerstedts trovärdiga berättelse (a. a., s. 332) skulle
nämligen Erik Johan Stagnelius som liten med förtjusning ha
lyssnat till »vidunderliga sagor och spökhistorier», vilket gav hans
två år äldre broder, Carl Ulrik, lust att skrämma honom genom
1 Romantikern Stagnelius I, Samlaren 1923 (ss. 31—33).
2 Gadelius har (a. a., II, ss. 340—342) ingående diskuterat hithörande frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
