Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Sven Cederblad
samma enslighet. Detta gäller glädjen åt naturen, åt umgänge, i
viss mån åt konst och studier, sist men icke minst den religiösa
friden. Stagnelius isolerade sig andligen från sina medmänniskor
och slöt sig inom sitt inres helgedom för att där uppleva den högsta
fröjden: uppgåendet i det gudomliga. Men harmonien stördes av
den jordiska begärelsen, av »hjertats stormande passioner». Först
sedan dessa besegrats, når själen friheten från det jordiska,
Och inför Gud som för sin älskling Bruden
Står själen i sin oskuld klädd allena.
(II: 101).
Den sinnliga åtrån hindrade Stagnelii religiösa kontemplation.
Därav hans lidelse- och ångestfulla hätskhet mot sinnligheten.
Mot det sagdas bakgrund kan man ock inställa Stagnelii
skräck- och grymhetsfantasier.
I Stagnelii produktion intar skräckromantiken en bred plats
alltifrån hans tidiga balladdiktning till och med Albert och Julia.
Till en början verka dessa spökfantasier mest såsom litterära motiv,
en sensationslysten lek med det hemska.
Äfven skuggornas dans och förgängelsens grinande bilder
Lagrade Dottren af Zeus skyr ej att dväljas ibland,
konstaterar han i en elegi (I: 206). I hans ungdomsdikt finnas
blixtsken i mörka nätter, Lidnerskt månljus silande mellan brustna
moln ned över kyrkogårdens grifter, uggletjut, pseudotragiska
skildringar av den älskades död, just då han hoppas att få sluta sin
kära i famnen {Skridshofarten I: 79), »förfärliga bröllop», vålnader,
sist men icke minst fantasier om skaldens egen död, antingen
begråten av en flicka eller (oftast) icke — kort sagt allt man kan
önska och tänka sig av »förgängelsens grinande bilder». Men denna
kärlek till det makabra är ingen vanlig akut pubertetssjukdom.
Överallt i Stagnelii författarskap, i hans jaglyrik, i baletten
Nar-cissus, i Sigurd Bing och Visbur, i Wladimir den Store lurar det
lugubra. Denna ständiga förekomst av hemska motiv tyder på en
bestämd psykisk läggning. Den som diktat Till Förruttnelsen (II: 15)
och skildrat den »förödelsens stund», då det inre »av mörker
betäckes» (II: 54), har känt ångestens kvävande grepp om strupen.
Under Saronsliljornas tid märker man ofta huru hela världen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
