Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Sven Cederblad
Då såg jag purpurn mina kinder måla,
Såg blygselns färg och undrade därpå.
Re’n aftonstjernan började att stråla
Och näktergalen sina drillar slå.
Vilken biografisk realitet, som till äventyrs kan dölja sig i
denna skildring, är ej gott att säga. I alla händelser är det hela
fantastiskt romantiserat.
För Stagnelius står landskapet i dikten i hög paradisisk färg:
Och blodröd öfver Oceanen glödde
Den höga Månans underbara ring,
Och ångorna, dem nattviolen strödde
Af västan vädret spredos ljuft ikring.
I detta jordiska Edenlandskap slår det honom plötsligt, när
han ångerfullt betraktar blygselrodnaden på kinderna, att han
upplevt alldeles detsamma en gång förr:
Då mindes jag min sista dröm i Eden
Begynnelsen till lifvets svåra dröm,
Förr’n evigt skild från sällheten och freden
Jag glömska drack ur tidens dunkla ström.
I menlös fröjd jag lekte med Guds Änglar
På himlens plan, tills vid en källas rand,
Omnickad huldt af rika liljestänglar
Jag fängslades i sömnens blomsterband.
Då såg jag, ack! den samma hulda Tärna
Som nyss mitt hjerta sänkt i känslors haf
En brudlig natt vi firade så gärna
Och Tidens sfer hon mig i hemgift gaf.
Ljuft brände hennes kyssar. Högt slog barmen
Emot mitt bröst i salig harmoni.
Ur dvalan väckt jag fåfängt sträckte armen
Ut efter fostret af min fantasi.
Det berättas vidare i den sällsamma dikten, att han bett
»Andars Gud» förbyta hans »gulldröm» i verklighet. Så störtades han
till jorden, där han glömde »de hvita syskonen i himlens salar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
