Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Sven Cederblad
I elegien symboliseras, som nästan alltid i Stagnelii diktning,
verkligheten av hösten med dess storm och mörker och vissnade
blomster. Våren med lundar, som »hviska om njutning och hopp»,
är drömmen. »Verkligheten höstligt ryter», heter det i kanzonen
När trött af Odets ilar (I: 359) men i drömmen »grönska nya vårar».
I Stagnelii drömda paradis härskar också en evig vår. Stagnelii
flykt från verklighetens höst är den överkänsliga
njutningsmänniskans och drömmarens.
Intet referat och ingen analys kan mera koncentrerat och
målande återge hans syn på verkligheten än en hans sonett från år
1818 (I: 386), * där han också använder ordet verklighet i den
betydelse, som nu är den vanliga. Sonetten lyder:
Grymt verklighetens hårda band mig trycka
Af törnen blott en efterskörd jag samlar
På glädjens fällt och lik ett korthus ramlar
Hvar väntad jordisk fröjd, hvar dröm af lycka.
Allena stödd vid tålamodets krycka
Jag i en vild en nattfull ocken famlar
Och i mitt spår den tunga kedjan skramlar
Hvars länkar döden blott kan sönderrycka.
Dock tröstar mig den himlaburna sången.
Från himlens borg en rosenkransad Ängel
I gyllne flykt han sig till jorden svingar.
Mildt han mig vidrör med sin liljestängel.
Straxt falla kopparkedjorna af fången
Och vingen höjs och silfverrösten klingar.
Den mäktigt förhärskande känslan hos den, som ser så mörkt
och misstroget på livet, blir längtan. Det är sagt många gånger
förr, men det är därför icke dess mindre utan dess mera sant, att
Stagnelius framför varje annan är längtans sångare. Hans
ungdomsdikt visar honom framför allt som den kvalfulla kärleksåtråns
diktare. Men besviken och gäckad i sina starkaste begär har han
vänt sig från jordens njutningar till det som ovanefter är. Liksom
Timon i JBacchanterna har han, den »tvinsjuke Svärmaren», »med
oändlig trånad» sträckt sin famn mot stjärnorna (IV: 238). Om
intensiteten av hans längtan vittnar vältaligt, att allt, som han ser
eller tänker på, ter sig som symboler för denna känsla: havets och
vindens suckar, flodens lopp mot havet, blommornas strävan mot
Enligt Albert Nilssons datering i Kronologien i Stagnelius diktning (s. 16).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
