Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 69
varit ett bestämt landskap, poeten avtecknat, utan ett sydländskt
litterärt, som mera tillfredsställde hans njutiringstörstande fantasi:
För dig, o Yngling! jorden prålar
I höstens guld, i vårens krans.
För dig af stjernor himlen prålar
Och Eos ler i purpurglans.
För dig de blomstra fältets tufvor
Och parkens häckar, — se för dig
Hur Backi ranka, tyngd av drufvor,
Om almen trofast lindar sig.
Denna vinranka kring almens stam kunde icke den apostroferade
ynglingen få se, om han lyfte upp sina ögon någonstädes i Sverige,
men väl om han slog upp sin Horatius. Stagnelii landskap är här som
nästan alltid drömt, en produkt av litterär inspiration och
skönhets-törstande sensualism, i ringa grad av omedelbar iakttagelse.
Realism finner man egentligen blott i Stagnelii höststämningar
och i hans skildringar av dagrar och andra celesta fenomen, av
solen, månen och stjärnorna. Det har redan (ovan ss. 61, 62)
framhållits, att denna realism är i hög grad psykiskt betingad.
Men skulle naturen kunna stilla Stagnelii njutningstörst, så
måste den helt förvandlas efter hans temperament. Det sätt, varpå
han stiliserat naturen efter sina böjelser, förråder den mest praktälskande
sensualism. Alla dofter ha blivit vällukter, alla ljud toner och harmonisk
musik, all färg hög och djup samt lysande med de ädla metallernas
och ädelstenarnas glans. Luften är mättad och kvav av rosendoft,
liljeångor, violers rökelse, ambra; lunden »klingar» av duvokutter
och näktergals sån g, »silverbäcken» »tonar»; skimret av guld och
silver, av kristaller, smaragder och jaspis har skänkt en obeskrivlig
färgprakt åt hans målningar men stundom också gjort
naturskildringen kall, stel, onyanserad, monoton. I denna sin färgskala står
Stagnelius i samklang med förromantikens och romantikens smak,
men hans törst efter sinnlig skönhet har förmått honom att
oavlåtligt sträva efter allt utsöktare effekter, och ofta påminner han
genom sitt artistiska raffinemang mindre om seklets början än om
dess slut.
Att Stagnelius med sådan omsorg och förtjusning målade
sina landskap arkadiskt och paradisiskt, sammanhänger med att
han nästan alltid tänkte sig naturen som ett hägnande staffage för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
