Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 87
tvungen att i många fall opponera. Det säges mot slutet av Bööks
Stagneliusmonografi (s. 547): »Det var nerv och eld i hela hans
väsen; han var genomskärande, en intelligens och en karaktär, icke
en stämningsfull eolsharpa. Denna våldsamma impetus var ett med
själfva hans genialitet, och kanske var det också den, som
förbrände hans genialitet.» Jag instämmer helt i dessa sanna ord.
Men arten av denna Stagnelii »impetus» ter sig för mig
annorlunda. Böök ser dess manifestation däri, att han »kväfde all den
sentimentala romantiken hos en hjärtsjuk svärmare — hos sig
själf». Den uppfattning jag förut framställt, att romantiken som
livsåskådning och själsliv följde Stagnelius till hans levnads slut,
synes mig ha vunnit i sannolikhet genom Albert Nilssons kronologi,
vars förnyande verkningar på uppfattningen av Stagnelii
själshistoria säkerligen komma att allt tydligare träda i dagen. Ännu
under den sista tiden var Stagnelii fantasi upptagen av det
roma-neska (skräckdramerna). Han synes heller aldrig ha övergivit lyriken.
Till hans sista tid höra bland andra dikter Bil och Bjuke (II: 30),
där de båda syskonen trötta av vardagens slit och släp önska sig
vingar och bjuda jorden farväl, den eldigt romantiska sången om
drömmens salighet Endymion (I: 353), slutligen den gnostiskt
inspirerade dikten om försoningen Se blomman! på smaragdegrunden
(II: 143). Sagospelet Thorsten Fiskare förråder, ju mer man ser
det som ett helt, sin inneboende romantik: i den gode fiskarens
dubbelexistens i sagovärld och verklighet ser man den tydliga
manifestationen av en obotlig romantikers livserfarenhet. Romantiken
är hans rikedom och hans »livs elände».
För att kursivera slutresultatet måste jag bringa i åtanke
några ord i företalet till min avhandling Studier i Stagnelii
romantik. Där framhålles att ännu ingen i en koncis formel kunnat
uttrycka innebörden av ordet romantik:
»Man kan blott, såsom ofta skett, peka på en del sidor av det
utomordentligt mångsidiga begreppet romantik och uppvisa,
hurusom dessa gränsa till varandra. Men vare sig man nu ser det för
romantiken konstitutiva i dess hänsynslösa individualism, i dess
kärlek till det hemlighetsfulla, i den metafysiska mystikens
genombrott i livsåskådningen, i dess tendens att söka enheten i
mångfalden, det sant varande med hjälp av alla själskrafter ej minst på
överförnuftig väg, i dess förkärlek för syntetiserande spekulation
framför empirisk detalj forskning, i dess böjelse att fly från sinne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
