Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 Sven Cederblad
världen till det översinnliga, från den vardagliga verkligheten till
fantasien och drömmen, från nuet till det förflutna och det
kommande — i dess kärlek till det fjärran är i tid och rum med ett
ord — i dess obalanserade sjuklighet, orsakad av brytningen mellan
det inre och det yttre livet och bjärt kontrasterande mot den
klassiska jämvikten o. s. v. — visar det sig, att man lyckas fånga
det väsentliga hos Stagnelius både som människa och diktare med
det vittfamnande ordet romantiker, vilket ofta kan preciseras till
romantisk mystiker.»
Stagnelius har älskat det hemlighetsfulla, vilket för honom
framstod som det sanningsinneslutande. Man behöver ej anställa
någon statistisk beräkning för att fastställa, att orden »mystisk» och
»magisk» äro hans vanligaste adjektiv. Deras täta förekomst är
icke något slumpens verk. Stagnelius har vandrat längre och
djärvare in i mystikens länder än någon annan svensk diktare utan
att väja och vända vid de ställen, där Atterbom försiktigt sett sig
om och sökt sig tillbaka till common sense. Det är nödvändigt
att så ingående, som skett, behandla Stagnelii mystik. Den som i
allra möjligaste mån vill förstå honom måste litteraturhistoriskt och
psykologiskt följa honom in i mystikens ytterligheter, till dess
»lysande ensidighet». Först efter en sådan vandring får man en
aning om hur livet tedde sig för hans blick.
Stagnelii romantik var väl till en början och stundtals senare
släkt med den lilla, blödiga och värdelösa romantiken, med det
sentimentala svärmeriet, denna »förruttnelsens svamp på lifvets
träd» enligt Tegnérs utdömande ord, med det romaneska, som länge
outrotligt överlevt romantikens verkliga och bortslarvade livsvärden.
Dock blev den småningom allt närmare befryndad med den stora
och ursprungliga romantikens anda, den var eller rättare blev en
outtröttlig strävan hän mot den allfämnande syntesen, ett modigt
försök att lyfta Isisslöjan, att nå det sant varande, tingens blottade
väsen, Gud. Hans verklighetsflykt hade visserligen sin första
upprinnelse i livsbesvikelse och skygghet, dock tedde den sig för
honom icke som en flykt från verkligheten utan som en strävan från
skenet hän till det evigt bestående och varande.
Hans hänförelse för det ideala har varit så stark, att han utan
tvekan och självförskoning tagit upp kampen mot sin naturs obän.
diga sinnlighet. Därför att det förmenades honom att uppleva
kärleken som en syntes mellan andligt och kroppsligt, såg han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
