Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 89
oförsonlig- motsats, där en senare tid och även hans romantiska
samtid kunde finna en förmedlande harmoni. Det är något tafatt
Don-Quixote-artat över hans strid mot begärelsen, men den får sin
spännkraft av den idealt vända viljans heroism.
Hans romantiska obändiga individualism ger sig starkast till
känna i hans längtan efter frihet. Ty, som nämnt, hans starkaste
patos är icke hans kärleksåtrå, huru smärtsamt intensiv denna än
var, utan hans frihetsbegär. Han försjunker visserligen gärna i
drömmar om ett swedenborgskt paradis, som skänker evig, ostörd och
oblandad kärleksnjutning, men himmelen är dock framför allt
»frihetens zon». I sonetten Evigheten (1:382) frågar han sig, om ej
i himmelen pressas »söta nektarviner», om där ej finnes någon
»älskvärd tärna». Men dessa jordiska njutningar kunna ej stilla
hans lyckotörst:
Så tänkte jag i tankens barndoms villa,
Till dess en slutlig kamp med grymma öden
Mig känna lärt den himlaborna själen.
Blott friheten dess eldbegär kan stilla.
Till den jag längtar och är viss att Döden
Sora bojan krossar, lyckliggör ock trälen.
Den frihet, mot vilken han sträcker sig med all sin själs eldiga
iver, är friheten från tidens och rummets stora fängelse, en
frälsning, som endast döden kan ge. Hans frihetslängtan är ett med
hans evighets- och oändlighetslängtan. Längre kan icke den
romantiska individualismen drivas. Ordet »romantiker» visar sig här som
eljest vara »hans innersta väsens monogram».
»Det stora hos en människa är, att hon är en bärare» av
något som är förmer än hon själv.1 Det ter sig först som en Ödets
ironi, men det visar sig sedan som något djupt meningsfullt och
många ting förklarande, att den stora, ideala, snillearistokratiska
romantiken burits upp av denne skygge, flärdlöst hemlighetsfulle
enstöring och sjukling, hos vilken dekadans och idealitet så
oupplösligt sammansmält.
Mot slutet av sitt liv sysslade Stagnelius med ett drama om
Phaëthon. Att detta verk ej blev mer än ett fragment, må be-
1 Ord av Hugo von Hoffmansthal i ett föredrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
