Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amanda i dikten och verkligheten. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amanda i dikten och verkligheten 107
tar »Demoiselle Fredrica Elis. Amalia Almgren» som inflyttad i maj
från Järlåsa och bosatt i kvarteret Islandet n:r 5, 6. Man kan
gissa, att den »fina dam», hos vilken hon var anställd, var en fröken
Lovisa Fleming, som enligt husförhörslängden för år 1825 bodde i
huset i fråga. I begravningsboken för samma församling uppges,
att »Fredrika Almgren, mamsell, ogift», dött av slag den 17 juni
1825 i en ålder av 25 år och begravts den 21 i samma månad.
Hon hade då överlevt sin skald med något mer än två år. Enligt
sin brorsdotters uppgift skall Fredrica Elisabeth Almgren ha
jordats på Adolf Fredriks kyrkogård. Någon minnesvård har jag icke
kunnat finna, men inskrifterna äro också ofta förvittrade ända till
oläslighet.
Erik Johan Stagnelius, vars heta känslor under tiden svalnat,
förandligats och förflyktigat, såsom hans dikter utvisa, har nog
aldrig återsett henne efter avflyttningen till Järlåsa. Efter vad det
vill synas, har Stagnelius ifrån februari eller mars månad 1819 till
och med augusti 1820 varit i Kalmar och Dörby (Bööks monografi,
s. 186). Till åren 1819—20 förlägger Albert Nilsson (a. a., ss. 50, 55)
Stagnelii teosofiska diktning och bland andra även dikterna Månen
(II: 204) och Memflickan (II: 82, 83). Skalden har alltså varit långt
borta från sin älskade, då han lugnt tillbakablickande säger:
O aningens och Minnets bleka stjerna,
Du i hvars sken, i nattens dunkla timma,
Vårt hjertas blyga Idealer simma,
Vid näktergalars melodi så gärna!
O tankens ljus! o magiska lanterna!
Gjut rikare ur skyn din midnattsstrimma
Och själen lyft ur jordens låga dimma
Upp till den höjd, dit känslorna sig ärna!
Skön ur din ring Amanda fordom lyste.
Mild som en Ängel, blek af salig kjusning,
Hon medlidsamt från nöjets himlar myste.
Mitt forna Sjelf från dig nu strålar åter.
Tyst hviskar det med löfvens afton susning
Och pärlors dagg på markens liljor gråter.
Kanske är det också från Kalmartraktens horisont, som
Stagnelius i dikten Landsbygden (II: 140) tänker tillbaka på Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
