Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagnelius och enslingskapet. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 Henry Olsson
förtjusning. Palmblad skriver till Hammarsköld 8 okt. 1822: »Jag
har läst Baechanterne. En god idé, men lamt utförd, mångenstädes
uselt. Ho recenserar den?» Som bekant kom aldrig någon
recension. — Även av andra fosforister finnas från denna tid omdömen
om Stagnelius’ diktning.
Ett så vitt jag vet icke observerat brevfragment av Stagnelius,
det utklippta slutet av ett brev utan underskrift, finnes i Göteborgs
Stadsbibliotek — Dickson-Bukowskiska autograf samlingen n:r 799.
Det har tillhört skriftställaren Svante Ströhm, som 1847—48 var
redaktör av Kalmar-tidningen Barometern och 1850—64 av
Kalmarposten, och är försett med följande påskrift: »Egenhändigt af
skalden Stagnelius intygas af L. E. Schiött Handlande i Calmar gift
med Stagnelii systerdotter». Den Sophie, som omtalas i brevet,
torde väl vara hans äldsta syster, gift Engzell, och möjligen har
detsamma varit ställt till den yngre älsklingssystern Hedvig, gift
Wimmerstedt. De rader och enstaka ord, som kunna urskiljas å
papperets båda sidor, äro följande:
spatsera, och hwarifrån stundom om aftnarna Fäst- och
Harmonimusik låter höra sig.––––*— Min Wärdinna–––––Löjtnant–––––
[oc]h rif wän [de] — — — vidlyftig — — — Jag får ej tid, eller,
kanske rättare, jag orkar ej att skrifwa mera. Hälsa Sophie, jag skall
med det första skrifwa henne till.
Som slutvinjett till dessa anteckningar synes alltså detta
obetydliga brevfragment ge bilden av Stagnelius som en enslig, men
för de omgivande fenomenen icke ointresserad kvällsvandrare på
Stockholms gator. Det vore frestande att göra en sammanställning
med den enda dikt av honom, som ger en realistisk skildring av
hans Stockholms-liv, elegien »Allt sen människor först bebygde den
blomstrande Jorden».1 Det är som bekant den dikt, där han
beklagar sin lott att icke vara fängslad vid en enda flicka utan vara
upptänd av begär till varje »gungande barm» och »strålande blick»,
som möter honom — vare sig han sitter en afton i Thalias hus
»vid kronornas sken och fiolernas ljud från orkestern» eller han
gör sina iakttagelser på hemvägen »vid lycktornas gullröda skimmer»
på gatan.
Saml. Skrifter (Sv. Förf. utg. af Sv. Vitterhetssamfundet) IV, s. 380 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
