Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tysk kalenderlyrik i »Lycksalighetens ö» och nyromantiska tidningsförbindelser. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Felicias ö; den skulle höra med i »den fromma skördens tafla»
och minna Astolf om enkla människors möda och glädje. Här
reser sig samma spörsmål som vid Malvinas vaggvisa om
förhållandet mellan slutet lyriskt inlägg och omgivande blankverspartier
i sagospelet och i vidare mening om Atterboms sätt att komponera.
Var man på förra hållet mest böjd att antaga lyriken som det
ursprungliga, förefaller det återigen nu troligt, att Astolfs
avskedsmonolog med dess av Atterboms egna sommarhågkomster
genomlysta målning av skördearbetet på fälten, så väsentligt som stället
är, attraherat den lilla sången och återverkat på denna. Det var
ju icke svårt att infoga en dylik näpen småsak i en större helhet.
Det är givetvis ovisst om Atterbom haft »Orphea», prydd
med ljuvt rörande och hemskt gräsliga stick till tidens
favoritopera, »Friskytten», uti sin hand och läst skördevisan i dess
sammanhang. Han kan mycket väl fått ögonen på den därigenom att
den avtryckts i någon anmälan. Nu förekom just i årgången 1823
av »Literarisches Conversationsblatt», det kritiska organ som
framför andra höll Atterbom och Palmblad underrättade om tysk
bokmarknad, en recensionsserie, »Deutsche Taschenbücher für das Jahr
1824»: n:r 3 av denna serie behandlade »Orphea», och här (n:r
240, 17 oktober 1823) stod dikten meddelad i sin helhet.
Recensenten, dold under numret »58», var ingen annan än Atterboms
vän Wilhelm Müller.[1] Han utpekade »Der neue Narziss» som
kalenderns pärla och föll i förtjusning över skördesången, värdig, i
hans mening, att tonsättas av Weber. Atterbom måste ju också,
det får till slut icke förbises, ha läst dikten, var han nu fann den,
med mer än vanlig uppmärksamhet. Helmina von Chezy hörde till
de skaldestjärnor av lägre rang, vars bana han korsat under sin
Tysklandsfärd, i Dresden nåde han umgåtts i hennes kotteri av
romantiska småpoeter och han och hon hade växlat poetiska
hälsningar. I skördevisan mötte honom ljudet av en bekant stämma.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
