Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tysk kalenderlyrik i »Lycksalighetens ö» och nyromantiska tidningsförbindelser. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poetiskt märklig, lyftes i sin nya omgivning till en oanad glans.
Den iscensattes ej blott ytterst verkningsfullt mot en bakgrund av
skymningsdunkel gotisk katedral och högtidliga historiska
monument, den fördes också och framför allt in i ett enastående
händelsesammanhang. Korsången vann här resonans i ett bävande
bröst: skalden lät det oerhörda ske, att dess budskap genom sekler
nådde fram till sitt föremål som en hälsning från en förklarad
ande. Först då Heloisas solo transponerats till Svanhvits, griper
det oss fullt, därför att vi tidigare lyssnat till den övergivna
prinsessans stämma och följt hennes vemodigt tragiska skickelse. Men
hennes röst fick även en annan själisk vibrering än Heloisas,
liksom hela korsången vann nya tongångar. Med en verskonst av
vida större mått än den tyske diktarens, suveränt behärskande
en skala från mäktigt orgelbrusande psalmackord till svävande
pianissimon, höjde Atterbom alltifrån begynnelseanslaget gravsången
till det stort allmängiltigas plan och skapade den till ett uttryck
för den kristna försoningstanken. Om imitationen av Brentanos
vaggvisa i sagospelet resulterade i en försvagad genklang av
originalet och omdiktningen av Helmina von Chezy’s skördesång, om
än lätt urvattnad, höll sig på förebildens konstnärliga nivå, kan
man säga, att Atterbom med »Ljus, som klarnar alla öden» på fullt
allvar realiserat sitt program i Iduna-recensionen att begagna
utifrån givna former såsom råämnen för nya, skönare gestalter. Här
är han den benådade plagiatorn.[1]
»Literarisches Conversationsblatt», där Atterbom fått den nyss
studerade tyska dikten under ögonen, spelade, såsom Ruben G:son
Bergs undersökning »Palmblad och Brockhaus»[2] nyligen ådagalagt,
ingen ringa roll för den litterära samfärdseln mellan Tyskland och
det romantiska lägret i Uppsala alltifrån 1820-talets första år.
Tidigare redigerad av August von Kotzebue, övergick denna
tidning 1820 till förläggarfirman F. A. Brockhaus i Leipzig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
