Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet. Av Malte Areskoug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 Malte Areskoug
Den skapande konstnären ger människan något nytt genom att
lära henne se och känna på ett nytt sätt. Han har en trollstav
och kan med den skapa nya värden. Kellgren har själv vittnat
om Oxenstiernas förmåga i detta avseende i dikten till denne 1786:
Djupt i vår själ hans stämma sänktes,
Stor blef Förtrollarns verkning spord.
At menskjan nya sinnen skänktes
Och nya himlar och ny jord.
Men när han skrev de inspirerade stroferna i Den nya skapelsen,
kände han sig själv genomströmmas av den himmelska urkraften,
det alltbesjälande ljuset. Han själv är en gudason, som bär
trollstaven i sin hand, och det är i stolt medvetande härom han
kan säga:
Då fann min själ sig himlaburen,
Sig sprungen af en gudastam
Och såg de under i naturen,
Som aldrig Visheten förnam.
Då får den stela massan en själ och en röst, som talar till
människohjärtat, liksom hos Oxenstierna brons- och marmorstatyerna
röra sig och andas. Som av citaten torde framgå, har Kellgren
tagit intryck av Oxenstiernas skildring av geniet och sett sig själv
och sin högsta erfarenhet i belysning därav. Den nya skapelsens
förtrollande verkan på senare släktled har rättfärdigat hans
handlingssätt.
I Kellgrens tidigare produktion letar man förgäves efter något,
som skulle tyda på sinne för naturens skönhet. Det är först
genom solhymnen, han får blicken upp för denna. Spårar man inte
redan Oxenstiernas inflytande i dikten Förtviflan, där Kellgren synes
ha vävt tillsamman sin egen smärta över tillvaron med den fina
naturglädje, som finnes i Oxenstiernas dikt? Man riktigt frapperas
av en i Kellgrens poesi förut okänd färgrik utsmyckning, såsom i
följande anrop till solen:
Fåfängt! — strömmar utaf ljus
Evigt från din urna flöda,
Än att nära fältets gröda,
Än att bränna öknens grus.
O! hvad sällhet du mig bådat,
När din glans jag fordom skådat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
