Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet. Av Malte Areskoug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet 199
Stänkande på österns bryn
Purpur, guld och diamanter,
Svallande från zeniths branter,
Fladdrande på aftonskyn.
Med än större målarglädje har dock Oxenstierna skildrat en
soluppgång i Morgonen. Kellgrens färger återfinnas alla i t. ex.
Morgonens åttonde strof, där det sägs om »Färgorna»:
Än deras prisma grönskan målar
Med tusen skiften klar och skymd;
I blomstren öfver fälten strålar,
I Asurn öfver luftens rymd;
Än mellan mörkblå skyars bäddar
Kring deras silfverstänkta bräddar
Af eld och purpur kanter drar;
Än sållar, liksom tända droppar,
Ett rörligt guld på vågens toppar,
Der dagens bloss sin uppgång tar.
Har månne Kellgren läst Oxenstiernas dikt i dess nya version, innan
han skrev Förtviflan? Eller är Kellgrens dikt den primära? Man
jämföre:
Morgonen
Och du! som fyllt i smärtans läger
Med jemmer nattens timmars tal!
Njut af den morgonen du äger
Den stund som blidkar dina qval.
När solen uppgick för ditt öga,
Du sade: Sol! ifrån det höga
Jag sista gången skådar dig;
När natten sina skuggor fällde,
Du sade: Natt! ditt mörkers välde
Skall aldrig skingras mer för mig.
Förtviflan
När från nattens djupa näste
Skuggan sprids kring Himlens fäste
Önskar jag hon evig blef,
Börjar lärkan morgonsången,
Önskar jag hon sista gången
Mörkrets tystnad från mig dref.
Skaldernas olika temperament framstår tydligt trots likheten. Å
ena sidan en vemodig avskedsblick på livet, som ännu kan njutas
mellan plågorna, å den andra en dödslängtan av nästan passionerad
styrka.
Två år efter Förtviflans tillkomst skriver Kellgren poemet
Till Grefve Oxenstierna i form av en ny solhymn, där han
beklagar människornas likgiltighet inför naturens dagligt upprepade
skådespel:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
