Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet. Av Malte Areskoug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet 201
man ungefär samma tavla i en bredare framställning. Solen träder
fram på fästet, följd av en matematiskt ordnad procession av
timmar, dagar, månader, årstider, år och sekler. Dess blick möter
livet i naturen. I stroferna 15—17 omtalas solens dyrkan av skilda
tider och folk, och i strof 19 avslutas det hela, liksom motsvarande
parti hos Kellgren, med de dödligas lovsång, även här de olyckligas
såväl som de lyckligas. Inom motsvarande partier av de båda
dikterna stegras den kosmiska stämningen till upphöjdhet genom den
Allsmäktiges införande i världssammanhanget såsom primus motor.
Denna genomgående parallellism kan ej gärna vara ett slumpens
verk. En av ifrågavarande strofer i Morgonen (18) visar till och
med direkt över till Den nya skapelsen.
Den förromantiska strömning, som under 1700-talets senare
hälft växer sig allt starkare i Europas litteratur, har alltså med
1780-talet fullt nått Sverige och bl. a. genom Oxenstiernas
förmedling satt sina djupa spår även i Kellgrens dikter. Men även på
annat håll gjorde Kellgren bekantskap med de nya riktningarna.
Så tidigt som 1786 om ej förr har han fått sin uppmärksamhet
riktad på dansk litteratur. Det då skrivna poemet till Oxenstierna
är nämligen byggt efter mönstret av en dikt i augustihäftet för
1785 av Pråms och Eahbeks tidskrift Minerva, som bär överskriften
»Maisang 1785. Til Baggesen efter en Sygdom». Diktens början
lyder
Klinger Bragas Harper! lyder Jubeltoner!
O! han kommer til os, han som Aaret kröner,
Han som fylder Skialdens Aand med Salighed
O! den unge Majus smiiler til os ned.
Giennem Østens Himle, klæd i Morgenrøde
Gik han frem, og tusind glade Hymner løde,
Og hans Aande vakte Liv i Skabningen,
Og Naturen blomstred’ for hans Fod igien.
Men de gyldne Strenge ingen Barde stemte,
Mellem tunge Sorger Skialden Sangen glemte,
For hans mørke Øie var ei Vaaren skiøn,
Ak! thi Sygdom fengsled’ Bragas beste Søn.
Blide Mai! da saae du medynksfuld vor Smerte,
Og dit Smul opvarmed’ Livet i hans Hierte,
Og du kaldte Haabet til vor Barm igien,
Skiønne Mai! du skienkte os Zelines Ven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
