Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet. Av Malte Areskoug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 Malte Areskoug
Kellgren har i sin dikt ersatt Majus med »Dagens Gud», solen.
Andra strofen i den danska dikten verkar nästan som en solhymn.
Livet väckes, naturen blomstrar upp på nytt, och tusen hymner
höjas till Gudens ära. Maj guden ser, att ingen stämmer de gyllne
strängarna bland människorna, ömkar sig över dem och sänder
skalden (: Baggesen) att skänka dem hopp igen. Likaså säges det
med nästan verbal överensstämmelse om solguden hos Kellgren: »Då
såg du ömkande vår yra». Oxenstierna befinnes värdig att sjunga
hans lov, mottar lyran av hans hand och skänker nu människorna
nya sinnen, nya himlar och en ny jord.
Den uppgående solen är upplysningstidens symbol, och det råder
ett intimt samband mellan Kellgrens nitälskan för upplysningen
och den hänförelse, varmed han omfattar solhymnen. Ljuset, som
kom med den nya synen på tillvaron, väckte ej blott estetiskt
välbehag utan fordrade även aktivt deltagande i kampen mot mörkrets här.
Detta var en typisk 1700-tals intressekombination av etiska och
estetiska värden, en högsta form av utile dulci. Kellgren lägger
också hela sin själ in i den kulturkamp, som han från 1780-talets
mitt för, och hans kraftigaste dikt är tvivelsutan »Man äger ej
snille, för det man är galen». Men den originalverkan, dikten
utövar, utesluter ej, att den kunnat uppstå som ett resultat även av
litterära faktorer. I Minerva för 1785 finner man säkerligen
åtskilligt, som Kellgren läst, rader, som man tycker sig känna igen
från hans dikter, eller som gömma ett innehåll, besläktat med hans
tankevärld. Så kanske en om ock svag förklang till ovannämnda
dikt i ett poem av Baggesen (nov. 1785) kallat Paren thésen (senare
Leiesvendene). Månne icke Kellgren läst följande rader härur med
mera eld i blicken än vanligt?
Nei, Taushed her var Gudsbespottelse,
Naar Kryben, Ahner, Guld er Vei til Hæder.
Naar dumme Statsmænd spille Bolt med Stater;
Naar Eetten kiøbes; naar Uskyldighed
For Dagen lægges kun ved gyldne Prøver;
Men ak! naar du, vor sidste Trøst, vört Haab!
Du Godheds himmelsendte, skiønne Datter,
Religion! naar du vanhelliget,
Vanhelliget ved egne Sønner græder;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
