Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet. Av Malte Areskoug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 Malte Areskoug
mottaglighet för allt det nya i tiden som den store beundraren av
Grustav III:s sångarskola. Liksom denne gav han sig ej utan
vidare det nya i våld, han kritiserade, samtidigt som han tog intryck,
han arbetade som en självständig ande mitt bland efterapare och
dilettanter. Sjuklighet och en förtidig död gjorde, att den nya
utveckling, han genomgått, ej gav än större resultat. Åren efter
1789—90 beteckna ej en fortsättning i den sist inslagna riktningen
utan en återgång till en äldre tids smak, upplysningens typiska
bon sens. Som nu är, står Kellgren för eftervärlden i en dubbel
dager. Mest typisk för sin tid är han otvivelaktigt som
upplysningsskald. Som sådan har han en jämn och hög produktion. Men
psykologiskt sett mest intressant är den utveckling, varigenom han
går utöver sitt gamla jag och sin naturliga miljö, visar sig äga
mottaglighet och urskillning infor nya estetiska rörelser och med
hela sin själ går upp i diktandet, utvecklingen från »Förtviflan»
till »Den nya skapelsen». I den förra av dessa dikter spårar man
första gången hans nyväckta sinne för naturen, i den senare når
det sin kulmen. I den förra ser det sjuka sinnet naturen som ett
fängelse, en grav. Den senare är dess strålande motsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
