Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö». Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 Carl Santesson
der Schatten fasst den Glanz und zieht ihn hinab, und wir sehauen
ihm sehnsuchtsvoll nach.
So wie dem Mähren en-Gedicht der Schönheit, sagte Anton;
und Friedrich fügte hinzu: doch bleibt unser Herz und seine Liebe
die unwandelbare Sonne.»1 I växelsångens första strof kallar
solnedgången samma jämförelse till liv:
Se, dagen sjunker; så en herrlig saga,
Hvars slut vill ock behaga,
Till afsked samlar all sin glans och färg.2
De tieckska orden om skönhetens sagodikt måste ha väckt en
livlig genklang hos Atterbom, när de vid någon senare läsning av
»Phantasus» mötte hans ögon i dagern från hans eget idédrama.
Han diktade ju själv just på detta tema; på ett metafysiskt plan
följde han den sköna fantasiens historiska öden, dess fall och
dess försoning. Tanken i »Phantasus», född ur det
aftonrodnadsskimmer, han höll kärt, blev ett Lyckligt fynd för sagospelet. Också
lämnade skalden icke den tieckska analogien ur sikte. Några sidor
längre fram i samma scen återkommer den, nu i hela sin vidd och
fullföljd i förnyad direkt anslutning till förebildens prosa. Det sker
när den dystert skådande Laura bryter sin tystnad med att tala
om Cäcilias sång:
Och melodien, sjelf en himmelsk blomma,
Log mot sitt hemland från din blomster-uppsyn,
Cäcilia! när i din båt du stod
Och söng, hur dagen lik en saga slutar.
Ja väl! en saga dagen är; en saga
Om skönhet, herrligast mot slutet skön!
När skuggan griper honom vid hans klädfåll,
Att draga honom i sitt djup, — då "märker
Vår saknad, att en ljuflig — dikt han är;
Månn’ ej Naturen sjelf det är också?3
Motivet, förut mera flyktigt betonat i en skenbart tillfällig
poetisk jämförelse, fördjupas på detta senare ställe meningsfullt,
och den övergående vemodsstämningen hos Tieck förstärkes till
förkänsla av stundande undergång. Den sjunkande solen föres in i
1 Tieck, Schriften. Berlin 1828. Bd á, s. 113, 114.
2 L. ö II, s. 2.
8 L. ö II, s. 8, 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
