Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö». Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö» 113
sagospelets symbolik; den förblöder och slukas av mörkret som ett
tecken till att den tragiska lyckovändningen nu fullbordas och att
ett obevekligt öde börjat kasta sin slagskugga över säühetsruset på
Felicias ö.
Denna solnedgångssymbolik var vad Atterbom främst utvann
av aftonbilderna i »Phantasus». Men, rika och fullstämmiga, ägde
de ända mera i förvar åt honom, och på ytterligare tvenne ställen
i samma inledningsuppträde kan man skönja ett lätt beroende från
dem. Som förut anmärkts, dröja tvenne av vännerna i Tiecks
berättelse tillsammans ute under stjärnhimmeln. Den ene tänker,
blickande uppåt, med rörelse på en bortgången vän. »Steht nicht
der Himmel über der Stillen dunkeln Erde wie ein Freund, aus
dessen Augen Liebe und Zuversicht leuchten, dem man so recht
mit ganzem Herzen in allen Lebensgefahren und allem Wandel
vertrauen möchte? Diese heilige ernste Ruhe erweckt im Herzen
alle entschlafenen Schmerzen, die zu Stillen Freuden werden, und
so schaut mich jezt gross und milde mit seinem menschlichen
Blick der edle Novalis an, und erinnert mich jener Nacht, als ich
nach einem fröhlichen Feste in schöner Gegend mit ihm durch Berge
schweifte, und wir, keine so nahe Trennung ahndend, von der
Natur und ihrer Schönheit und dem Göttlichen der Freundschaft
sprachen. Vielleicht da ich so innig seiner gedenke, umfängt mich
sein Herz so liebend, wie dieser glühende Sternenhimmel. Ruhe
sanft, ich will mich auf mein Lager werfen, um ihm im Traum
zu begegnen.»1
Fast ingen bestämd vändning, knappast ens någon bild kan
föras tillbaka till Tiecks betraktelse och allt personligt syftande
fullkomligt är borta, vågar man dock antaga, att detta svärmeri
under stjärnnatten, fångat endast som stor och väsentlig stämning,
bundits till vers i de sista strofer, Lucinda och Cäcilia växla. De
lyda, milt rofylida och majestätiskt förvissade:
Hur lent oss vinden bådar,
Att Kärleken, från gyllne toppar, skådar
Med aftonblick sin verld!
Snart somnar han; dock flockas i hans salar,
Med röst af näktergalar,
En här af böner kring hans hufvudgärd.
1 Schriften, Bd á, s. 115.
8 — 26107. Samlaren 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
