Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö». Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö» 125
Min aning redan läste allt deri,
Hvad af ditt väsende, så sällsamt danadt,
Din själ, så stormig och likväl så god,
Mig förestod, att njuta — och att lida.
Att detta Sällsamma mig till dig drog,
Du rår ju ej derför! Hvarför var jag
Så gränslöst öfverlåten? Hvarför tryckte
Med flit jag in den pil, som från din blick
Mig genomfor med hullingar af strålar?
De sitta qvar; — de göra ondt — men godt:
Jag kan ej rycka ut dem, — vill det ej!1
Felidas klarsynta förkänsla stämmer väl icke helt med den
bild sagospelet tidigare givit av hennes barnsligt omedvetna
förälskelse i Astolf. Denna lilla inkonsekvens verkar dock ej alis
störande. Atterbom strävade ju nu mindre till individuell
själsskildring än han sökte ord för en beständigt giltig rörelse i
kvinnopsyken: syftande mot det typiska börjar han betecknande, utan att
ansluta sig till Tieck, att beskriva »qvinnans kärlek».
Avskedsuppträdet i morgongryningen mellan Felicia och Astolf, vars ouvertyr
spelar upp så höglitterärt med sitt lärkrop och som slutas med en
operamässigt formad duo, ett farväl i koloraturstanzer, omfattar
även några repliker, där de älskande mindre retoriskt, enklare,
varmare, ömmare, i stammande försäkringar uttala sin innerliga
samhörighet. Här fann Atterbom en plats för själsbikten ur
»Dich-terleben». Då han emellertid först på ett relativt sent stadium av
sagospelets utarbetning — knappast tidigare än slutet av 1825 —
kunnat läsa novellen, var icke osannolikt hela scenen redan diktad,
när han, gripen av den psykologiska sanningen i Emmy Greene’s
ord till maken, upptäckte, huru väl dessa ord, fällda vid ett
återseende, lämpade sig för skilsmässans uppgörelse och efteråt förde
in dem i dialogen. Kanske återverkade de då i sin ordning på de
omgivande replikerna. I varje fall smältes de naturligt in i
avskedsscenens symfoni av bekännelser, tårar och famntag, samtidigt
som de i en viss grad förändrades. Om än Atterbom sålunda in i
själva ordalagen bevarar Tiecks tanke om förälskelsens fatalitet, så
får dennes bild av lågan en fullkomligt annan innebörd och passagen
slutar med en nyfunnen och talande vändning. Blankversen, som
kvarhållit icke litet av den tieckska prosans periodbyggnad, följer
1 L. ö II, s. 187.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
