Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö». Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 Carl Santesson
också den särskilda atterbomska rytmen med sitt betänksamma fall
och sin grundliga pointering.
Det föregående har ännu en gång visat Atterbom i hans
alltför vanliga roli av litterär låntagare, skapande mot en övertagen
bakgrund och i behov av ett stödjande spjälverk för sin ingivelses
klängväxter. Ett flertal lägen hos Tiecks prosa, det dityrambiskt
vingade, det färg- och stämningsskildrande, det
spekulativt-reflek-terande, överfördes, som vi sett, osökt i sagospelets ordrikt flödande
blank vers. Den omständigheten att Atterboms bundna form här
utgått från prosan, låt vara en starkt lyriskt stämd sådan, berör
nära en kompositionsvana hos honom. Ej blott att han, såsom i
det stora utkastet till »Fågel blå», på prosa nedskrev en plan för
hela diktverket, han brukade även på utarbetningens tidigaste
stadium i samma medium skissera det han ville forma, innan han
utförde det på vers. Åtminstone gäller detta den blivande
blankversen. Den, såvitt jag vet, enda bevarade handskriftsresten av
»Lycksalighetens ö», ett fragment av första äventyrets jägarscener,1
innehåller sålunda jämte versifierade partier några trevande konturer
av en nordisk landskapsbild och ett par reflexioner, allt på prosa
och sedan delvis återkommande i det fullbordade äventyrets
blankvers (s. 37 o. f.). Att Atterbom praktiserat detta stilistiska
förfaringssätt i större omfång bestyrkes även annorledes. I en av de
muntra epistlar Dahlgren sände till vännen Thomander (13 oktober
1826) vet han berätta, det Atterbom »hade skrifvit en stor massa
lycksalighetsholmar på prosa, dem han sedan ärnade omskapa till en
poetisk ö».2 I ljuset av ett sådant yttrande klarnar också den reella
innebörden i några ord av Atterbom i ett — otryckt — brev till
Palmblad (Solla 1 september 1824). Han förklarar sig under den gångna
sommaren haft föga tid övrig att fullborda sitt sagospels senare
avdelning, »men», tillägger han, »väl hafva materialierna till denna
utarbetning mångfaldigt ökat sig». Denna vana att frigöra versen
ur prosans grund skulle i sig själv ej påkalla någon speciell
uppmärksamhet, om den ej uppenbart hängde samman med vissa
väsentliga egenskaper hos sagospelets formgivning. Den
utomordentliga längden, den odramatiska hållningen, den utredande och
reflekterande karaktären hos monologerna i »Lycksalighetens ö»,
1 Tillhörigt greve Birger Mörner och reproducerat i faksimil i hans
uppsats, Dikten som konstsmide, i Vintergatan 1924, s. 22.
2 A. Ahnfelt, Tankar och löjen. Stockholm 1876, s. 153.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
