Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almquists Sviavigamal. Av Hjalmar Sundelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquists Sviavigamal 163
samma sak i samband med herr Hugos uttalade förhoppningar på
en svensk Schahnameh: »Hellenismen gick dock slutligen långt uti
den stora konsten, att begripa sanningens och lögnens
sammangjutande till ett: därav dess Charis, och därav överhuvud den rent
grekiska konstens odödlighet. Den förföll väl; emedan grekerne
slutligen slogo sig uteslutande på att finna sanning, likasom de från
början haft för mycken lögn uti sig; men uti vissa .ironiska
fenomener, i synnerhet i Homeri Odyssé, är jämvikten emellan sanning
och osanning så träffad, att detta epos, av allt europeiskt,
avspeglar livet renast».1 Det var sålunda ironien, som skulle hjälpa
skalden med »sanningens och lögnens sammangjutande till ett». För
Almquists vidkommande var det icke endast Homerus, som därvid
var läromästare: »Hos Homerus finna vi ock den fina ironi, som
uträttar, att gudar och gudinnor bliva uthärdeliga, ja, angenäma
att höra och se. Hos Sturleson och nästan i alla våra sagor möter
oss en andedräkt av sådant i ännu betydligare sJcala.2»3 Det var
tydligen närmast med dessa förebilder, som Almquist författade »Sveas
krigspoem».
Det bästa exemplet på det ironiska elementet i Sviavigamal
torde vara den gång på gång återkommande anspelningen på Odens
siarförmåga. När Almquist först fann på detta uppslag, tänkte han
inte använda det i den utsträckning som senare blev fallet. Han
tecknade sig det till minnes i det förut omnämnda utkastet till Ett
kapitel i Sigtunasagan: »Odén beskriver här huru han liggande på
magen (i magnetiskt tillstånd) skådar i alla tiders förflutna
händelser, samt, liggande på rygg med slutna ögon, ser i det tillkommande.
Detta utvecklas, samt huru han då ock läser i alla de sagor och
böcker, som i en framtid skrivas om honom själv och annat. Om
Hugin och Munin m. m.»4 Senare fann emellertid Almquist
uppslaget alltför bra för att endast använda det i ett enstaka kapitel.
Genom att i stället utnyttja Odens siarförmåga i hela sagocykeln,
kunde han allt emellanåt skildra det övernaturliga, emedan det då
kom att vila på ironisk grund. Och följande Furumos råd i
Mytho-poiesis framställde han redan i inledningssagan vid styckets
presentation Odens magnetiska egenskaper, så att sagosamlingen från
början kunde framstå »alldeles naturlig, sann och frisk för åhöra-
1 Songes {Saml. Skr. 14), sid. 101.
2 Kursiv, här.
3 Minnesfest den första april, sid. 19.
4 Anm. till Sviavigamal {Saml. Skr. 15), sid. 398.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
