Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson: Köpmannens tal i Kunga Skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Köpmannens tal i Kunga Skald 77
erinras om, att Sverige stod på vänskaplig fot med såväl Ryssland
som Spanien.
Genom denna undersökning synes mig det parti av dikten, som
köpmannens tal upptager, onekligen framträda i ny belysning. Det
skall inte förnekas, att denna del av dikten visar, att Dahlstierna
förfogar över grundliga insikter i geografi, särskilt gäller detta de
tidstypiska lärda noterna, men allt är inte sagt om man säger,
att skalden här framför allt bemödat sig om att få ge prov
på dessa sina kunskaper. Dahlstiernas egentliga syfte med de fyra
riksståndens orationer har varit att ge en karakteristik av Karl den
elfte som regent och människa. Adelsmannen har fått på sin lott
att skildra hans första regeringsår, som fyllas av kriget mot
Danmark, prästmannen understryker hans religiositet, och köpmannen
får framhålla hans fredlighet, som visat sig gynnsam för de
näringar, denne representerar. Dahlstierna har emellertid inte nöjt
sig med att låta detta sitt språkrör i allmänna ordalag prisa Karl
som den store fredsfursten, utan har utvalt och på sitt originella
sätt utformat vissa episoder ur hans levnad, som just belysa denna
sida av Karls regering. Den föregående kommentaren visar hur
nära han hållit sig till verkligheten.
Man har ofta framhållit, att Dahlstierna i skildringen av den
värmländske bonden i Nya Sverige, där han på ett lyckat sätt har
tolkat sin egen hemlängtan och sin kärlek till hembygden, har lagt
bort de stilmedel, som han hämtat från sina italienska och antika
förebilder och blir enkel och naturlig i sitt språk. Detta gäller nu
överhuvudtaget hela köpmannens tal, dock med undantag av de
strofer (198—205), där han berättar om skepparens dröm och om
stormen, som beledsagar »Rycktets» uppträdande. Man finner i
dessa några och trettio strofer blott några få av de
stilegendomlig-heter, som anses vara utmärkande för det poetiska språkbruket
under denna tid.1 Skalden har gjort ett ringa bruk av sitt rika
mytologiska vetande, han hopar inga synonymer och fabricerar inga
sammansatta epitet. Det vore för mycket begärt, att han helt skulle
ha avstått från tidens mest odlade stileffekt, omskrivningen, men
omskrivningarna i detta parti äro lätt räknade och inte heller kunna
de kallas nämnvärt störande. I stället för att rakt fram skriva
»havet», uttrycker han sig så: »Neckens breeda Saal och wij da
1 Jfr Gumae Casteén, Stormaktstidens diktning, kap. VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
