Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson: Raynal och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Raynal och Sverige 47
got inflytande från Raynal. Det finns onekligen en rad påfallande
likheter mellan den svenske och den franske »filosofen». Båda äro
utpräglade frondörer, de vända sig båda mot kungar, präster och
adel, de hylla båda lika ivrigt »folket», om vars höghet de hysa
samma stolta tankar, de äro båda entusiaster, dyrkare av förnuftet
och sanningen, la vérité. Även deras skrivsätt har något
gemensamt. Båda älska den deklamatoriska tonen, den stora gesten, som
ofta tar sig uttryck i apostrofer. Däremot är fransmannens stil
lika städad och polerad som Thorilds ursprunglig och personlig; i
detta avseende intar ju Thorild snart sagt en särställning inte bara
i den svenska utan i den europeiska litteraturen under det slutande
sjuttonhundratalet. Dessa likheter äro dock i hög grad allmänna.
Det synes mig inte vara möjligt att peka på någon bestämd punkt,
där Thorild uppenbart tillägnat sig Raynal. De ha till en del
gemensamma lärare, äro olika uttryck för samma tidsströmningar.
Studiet av Raynals stora historia kan dock ha stärkt vissa
tendenser hos Thorild. Detta gäller särskilt hans intresse och beundran
för England och för kväkarna. Ingen av Thorilds samtida har
prisat engelsmännen och Penns anhängare i den nya världen så
oförbehållsamt som just Raynal. Efter vad jag kan se, kan man dock
inte heller i dessa två punkter uppvisa några otvetydiga direkta
inflytanden och påverkningar.
Det kan här i förbigående nämnas, att Raynal spelat en viss
roll för en av de skrifter, där 1700-talets svenska anglofila riktning
fått ett av sina starkaste uttryck, prosten Andreas Lanæri
»Försök om europæiska och i synnerhet svenska folkets seder och
beskaffenhet», 1788, närmast föranlett av »Kongl. Patriotiska
sällskapets i detta ämne upgifna fråga». Lanærus prisar här
engelsmännen på fransmännens bekostnad, vilket helt naturligt stötte på
patrull i den åt .Frankrike starkt orienterade Stockholms Posten.1
1 Jfr Kungörelse af sällskapet Pro Sensu communi (St. P. 1788, nr 270),
där det meddelas, att »En af Sällskapets osynliga Ledamöter hade inkommit med
begäran, det Sällskapet dessutom ville utsätta et särskildt Prisämne af innehåll:
»Owäldig pröfning af Ur Prosten Lanäri nyligen utkomne Försök, om Europeiska
och i synnerhet Swenska Folkets seder och beskaffenhet. De egenskaper den okände
härwid fordrar, äro sanning, grundelighet och anständighet.» Av fortsättningen
kan utläsas, att det är prostens svartmålning av Frankrike och fransmännen, som
retat författaren till kungörelsen, vare sig det nu är Kellgren eller Rosenstein.
Kort innan hade St. P. innehållit ett lovord över England, som var helt i stil
med Lanæri skrift. Betecknande nog hänvisas även här till Raynal, jämte
Voltaire, Montesquieu och Linguet, som fransk kännare av engelska förhållanden. Jfr
uppsatsen »Om politiska samtal ete». St. Posten 1788, nr 264.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
