Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: J. A. Hazelius' ungdomsutveckling och 1810-talets idéstrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 Henry Olsson
Hazelius meddelar å sin sida i brev till Berg dec. 1818, att
»Johanson kommer hit emellanåt och spelar upp min Republikanism
och närer mitt medborgerliga sinne». Samtidigt kan han dock icke
bortse från att både Dillner, Geijer och Hammarsköld äro rojalister.
Och endast några månader senare har Almquist lyckats övertyga
honom om att det var en grundskillnad mellan MannaSamfunds
åskådning och den som omfattades av Johansson.
Den politiska oppositionsstämningen var emellertid alltför mycket
ett uttryck för Hazelius’ ungdomliga energi och handlingsbegär för
att utan svårighet låta sig kuva, och när den slutligen värker bort
åren 1820—22, sker det under en starkt krisartad process. I själva
verket krävde den en inriktning på nya bestämda mål för att låta
sig avkoppla. Vännen Bergs fogliga invändningar hade därutinnan
snarast en motsatt verkan, och i breven bombarderas denne med
anklagelser för rexalism, småsinthet, överdrivet saktmod o. s. v. Hans
reaktion mot tidshändelserna är under hela året 1819 ytterst radikal.
I jan. d. å. uttrycker han sin livliga besvikelse Över att Spaniens
republikaner haft så små framgångar. På sommaren och hösten är
han full av sympati för de radikala engelska reformivrarn e, vars
energiska propaganda framkallat mycket allvarliga motåtgärder från
den sittande toryregeringen. Ehrenheims arbete Tessin och
Tessini-ana hälsar han med ett glädjeutbrott över att svenska medborgare
äntligen finge »en sann framställning af dessa så mycket misskända
tider, vanställda af Envålds-smickrande pennor». I samma anda
gå hans övriga uttalanden. Då han under sommaren excerperar
Montesqieus Lagarnas anda, understryker han särskilt de
republikanska uttrycken, något som framkallar en varning från Almquist.
Hans opposition riktar sig allt bestämdare mot den »pretentiösa
stelhet», som utmärkte Skåneadeln och varemot han uppsätter
»Medelklassens enkla och fria Nöjen»: »Nu känner jag redan tungt
skillnaden mellan att vara bland hederligt och vara bland förnämt
folk» (14 sept. 1819). Då han senare i samma månad upptäckt Don
Carlos i grevens bibliotek, ger han sin förtjusning1 uttryck i föl-
1 Ännu större är dock hans vördnad för Novalis’ Heinrich von O fierdingen,
som han sommaren 1819 läser om. En del av hans tankar från denna tid ha en
starkt kulturfientlig och tydligt rousseauiserande färg, och han talar redan nu om
en bosättning på landet. F. ö. studerar han under år 1818 Heerens verk om
korstågen, Herder, Fr. Schlegel och Zach. Werner samt 1819 Goethes
Wahlverwandt-schaften, Wielands Oberon och Voss. Mot slutet av 1819 skrev han en parodi på
operan Slottet Montenero, som uppfördes på Eiddersvik och där några namn ha
lånats ur Almquists Murnis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
