Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: J. A. Hazelius' ungdomsutveckling och 1810-talets idéstrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. Hazelius’ ungdomsutveckling och 1810-talets idéstrid 193
Waker upp, Waker upp . . . jag väcker Er till Strid och Bardalekar!
»Menar Ni att jag är kommen att sända Frid på Jorden» säger
Christus, »nej säger jag Eder, icke Frid utan Svärdet. Jag är kommen att
upptända en Eld på Jorden och hvad önskade jag helldre än att den
alleredan brunne». Wi äro alla sände att verka i hans Anda och för
hans Rike. — Upp! allt derföre! Det är tid att fira Carl XII:s Minne.
Således Unga Bröder! manar jag Eder till Strid och Kamp. I skolen
wara warma och hafva Eder lust af Elden. Ingjut en brinnande Anda
i stora, fulla sjudande Droppar i Edert Sinne, uptänd lågande
Lifsflammor i Eder Själ. — Låt förtärande Eld gå framför Eder och bakom
Er en mägtig Storm —- Gören en Eld i Zion och en Ugn i Jerusalem
så att de lodrande flammorna slå an och itända med blodig Förtjusning
den Wekliga Werldens stora murkna Afgudatempel.
Med samma dånande patos går han i fortsättningen till storms
mot de tronande avgudatemplen, som han enligt Almquists
övertygelse förlägger till ynglingarnas egna hjärtan. Andan från Natt
och Dag är emellertid fortfarande fullt levande, och framför allt
har han från honom lånat den »historiska stämningen» och den
dramatiska iscensättningen med åkallan av alla drottar, kämpar,
vikingar, Karlar och Gustaver, som fordom varit väktare på Svitiods
murar. Naturligtvis har han ej heller glömt Dillners mäktiga tal —
vars innerliga invokationer till hjältekonungen flitigt återkomma —
men han poängterar också sin skiljaktiga uppfattning. De rena
sederna hos hjälten kallas här vid sitt rätta namn, och hyllningen
till Karl Johan är helt utelämnad. »Svenskarnas Dygder, Språk och
Seder voro honom kära, de voro hans egna. Han var ju ’Blomman
på Svenska Folkets Lynne’ — Men Blomman på hans egna Dygder
var hans obefläckade Kyskhet», yttrar talaren och hår därmed kommit
fram till ett av sina huvudämnen. Det är givetvis icke av en
tillfällighet, som också svenskheten är särskilt understruken. »O Svea!
dina Konungar ligga i spridda Grafvar och spridd är deras Anda
och deras Kraft», heter det på ett annat ställe, och då han efter
Dillners föredöme gör sin stora karakteristik av den döde kungen,
formas det till lika många snärtar åt den levande: »Från
Redligheten vek han ej en gång i sin lefnad: han kom altid ihog sig vara
Alexander och ej någon köpman.–––-— Hans Sinneshöghet var
lugn, ty Kryp föraktade han och Örontasslaren var brännmärkt. Han
var Svensk» etc. Till Hazelius’ inspirationskällor höra slutligen också
Geijer, vars suggestiva Karl XII:s-dikt löper som ett ledmotiv genom
talet, och Tegnér, i vars stil han tolkar sin karolinska entusiasm:
13 — 2877. Samlaren 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
