Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konung Alexander 49
förnuftet och makten. Vi ha ju kunnat konstatera att den svenske
författaren gjort detta till en genomgående tendens.1 Den mest
karakteristiska situationen påminner emellertid ögonskenligen och
säkerligen med full avsikt om en rådsförhandling sådan vi måste
tänka oss den under Albrekts tid. Alexander rycker allt närmare,
men Darius lämnar icke sitt bekväma palats. Satraperna ropa på
hjälp. Till slut förstår han att det är verklig fara på färde. Han
kallar sitt råd och ber herrarne »sina angist medh sik skodha».
Men han får mer än råd. Brodern Otiakar öser över honom
förebråelser för att han svikit sin plikt och flytt faran. Han går dock
ännu längre. Han tackar sin konung för att han omvänt och
rättat sig. Här erinrar man sig Albrekts läge då den första
förödmjukande konungaförsäkran a vt van gs honom och han offentligen
måste erkänna att han felat. Även han hade stuckit sig undan
då det gällde och Håkan ryckte an mot Stockholm. Även hans
råd tog då ledningen av honom. Av allt att döma är det minnet
av denna situation, som förmått den svenske författaren att så
grundligt utarbeta en liknande i sin roman, där det var möjligt att få
fram samma tragikomiska ton som över den ganska nyss upplevda
verkligheten.
Ännu ett viktigt likhetsdrag mellan Darius och Albrekt måste
observeras. Storkonungen anklagas ju av sina män gång på gång
för skändlig veklighet. Satraperna kräva att han skall låta fara
sin »dandz» och sitt »mak». Detta bidrager att göra Darii bild
ännu mer ömklig. Men efter allt att döma har den utländske,
svage Albrekt av sina fiender anklagats just för samma fel. Hans
slöseri och veklighet kunna vi icke dokumentariskt bevisa, men
historieskrivarne ha ända ner till Styffe upprepat beskyllningen.2
Sannolikt härstammar den från samtidens politiska polemik, ty i
1 Redan Hadorph märkte denna tendens i dikten. I sin dedikation till den
mäktige dåvarande riksdrotsen Per Brahe d. y., på vars Visingsö-tryckeri verket
utkom 1672, skriver han, efter att ha berömt Bo Jonssons stora klokhet: «... tå
hans omilde Konung finge thenna Book läsa, skulle han effter Alexandri Exempel
mildare umgåås med sine Undersåtare, försichtigare föra sina Krijgh, som han illa
begynth hade, och bruka i så wichtige Saaker sine trogne Mäns Rådh, (them han
nu reda mycket förachtade) så skulle honom all Tingh lyckelikare afflöpa».
2 Ericus Olai: «... solumque gaudebat cum illis (Alemannis) jocari,
confabu-lari et scurrilitatibus deservire, ita ut nullus Sueorum ad Regis veniret conspectum,
quidpiam locuturus, quin multis tam Regis, quam suorum præsentium Alemannorum
cachinnis irrisus abscederet.» (Script. rer. suec. II: 1, s. 113.) Lagerbring, del 3,
s. 668: »prakten war stor». Styffe, Bidrag, I, s. lxii: »... den praktlystne
och lättsinnige Albrekt».
4 — 29165. Samlaren 1929.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
