Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms dikt Narcissen 133
Från glädjen skiljd i lifvets blomstermånad
Med våta kinder och förvirrad håg
Vid källans spegel suckande han låg
Och snart tillända löpte Parkens spånad.
Ej ärans lager blomsterkrönt hans hår,
Han gladdes aldrig i en krets av vänner
Och ingen Flicka kysste bort hans tår.
Ve den vars själ sin egen gudom känner
Och idealets verklighet begär!
För honom jorden inga rosor bär.
Bortsett från det rent personliga inslaget i Atterbomdikten är
grundtanken i Stagnelii sonett analog med den i Narcissen, sådan
jag tolkat dikten. Skuggan i djupet är själens egen gudom,
Nar-cissus trånar mot idealets verklighet, men från det yttre livets
glädje är han ohjälpligt utestängd.
Även skådandet i källan som symbol för anamnesis-upplevelsen
finnes hos Stagnelius. Det är i den omstridda dikten Se blomman.
På smaragdegrunden (Saml. Skr. II s. 143). Källsymbolen
förekommer såväl i början som i slutet av dikten, ja, utvecklingen av
diktens handling synes just försiggå mellan dessa båda poler. Det
heter om blomman i strof 3:
Dock sväfvar ännu för dess sinne
En dunkel hogkomst af dess fall
Och kronan svigtar tung av minne
Utöfver bäckarnes kristall.
Cederblad påpekar här fullt riktigt likheten i motivet med
Atterboms Liljan, och tillägger: »Här har nog också Atterboms skildring
av narcissen––––––med sin bild av blomman, som lutar över
dammens rand, bestämt Stagnelii fantasi». Med Cederblads tolkning
av narcissens lutande över dammen såsom en bild för fängslandet
i materien blir emellertid likheten blott formell. Först i och med
att blommans böjande över vattnet i båda dikterna symboliserar
anamnesis-upplevelsen, framträder den rent slående likheten. — I
slutet av dikten återkommer källan, dock här ej mer för att
beteckna blott »en dunkel hogkomst» utan för att symbolisera den
klara betraktelsen och bönen:
Betraktelse hon kallad blifver
Förtrolig som en barndomsvän
Hon i sitt blåa sköte gifver
Din bild och himlarnes igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
