Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisorna om »Brudrov» inom Folkungaätten. Av O. Klockhoff - II. Svantepolk Knutsson och Benedicta Sunesdotter - 2. Folkvisan om Benedicta och Laurentius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 O. Klockhoft
och då brodern varnar honom för »konge her Byrjall», till sina
knektar, vilka lovade honom hjälp), att Laueris förde Benedicta till
»Nore-land» och där höll bröllop med henne i »sin fäderne gord»,
att Laueris säges vara »saa fattig enn suenn» men dock kunde
uppmana Benedicta att efter hans död sätta »enn gulld-kors öffuer min
graff, | en kiercki öffuer mine bienn», vilket hon fullgör på det sättet,
att hon satte en kyrka över hans grav och ett guldkors över hans
ben, samt slutligen att det ingenstädes säges, att det var från Vreta
kloster, som brudrovet skedde, om det ock kan vara detta kloster,
som visdiktaren tänkt på, på grund av likheten med det andra
kloster-ro vet. Visan slutar med att Benedicta infinner sig hos sin »broder,
konge her Byrjall», som först tager mot henne med hårda ord men
omedelbart därefter tager henne i sin famn och lovar att giva henne
allt det goda, som han förmår. Påpekas bör, att Byrjall, om
därmed menas Birger jarl, varken var hennes broder eller konung. I
den form, som visan nu har, är det väl endast namnen Benedicta
och Birger jarl, som kunna sägas vara historiska. För övrigt är
innehållet så ohistoriskt som möjligt, varför jag ej kan vara med
om Schücks uppfattning av visan som historisk. Till försvar för
hans uppfattning skulle kunna åberopas, att visan nu icke är
bevarad i sitt ursprungliga skick, men under denna förutsättning skulle
ett försök att återställa den till den antagna första lydelsen visa
sig vara alldeles fruktlöst. Eesultatet skulle bli, att nästan intet
av den nuvarande formen skulle finnas kvar.
Vad tiden för visans tillkomst beträffar, så anser jag, att intet
språkligt eller litterärt hinder finnes för att förlägga den till 1300
—1400-talen, folkvisediktens blomstringstid. Själva händelsen skall
enligt tvenne kronologier, Chron. anonymi och Ann. Sigtunenses,
hava tilldragit sig 1244 eller 1245, vid vilken tid en lagman vid
namn Laurentius anses hava funnits i Östergötland. Man stöder
sig för detta antagande på ett pergamentsbrev från 1240—50-talen
utan utsatt tid och ort (DS. I, s. 736). Ifrågavarande brev rör
sig om en gård i Västra härad av Njudung vid namn Lundby
(Vrigstad socken), som en gång i tiden av en viss Petrus
överlämnats till Nydala kloster »ad usus», och denna gåva hade sedan
bekräftats av dennes son Laurentius och sonson Petrus och nu till
yttermera visso av den sistnämndes söner Petrus och Laurentius
»gotorum legifer», vilka kalla Lundby sin fädernegård
(patrimo-nium). (»Dilectis in christo tam presentibus quam post futuris om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
