Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys politiska ungdomslyrik 241
och hemska Fatum, som efterträtt Gud i världsstyrelsen och nu vill
utplåna gamla Danmark och strypa Holbergs och Öhlenschlægers
språk, för att sedan knuta till döds Bellmans och Tegnérs, kanske
redan i vår livstid. I första veckan av nästa månad lämnar jag
Danmark, på tröskeln av dess ovissa framtid. Blir det en tysk
provins, återser jag det aldrig». Det var hans andra fädernesland,
som han kallar det i ett något senare brev till Christian Winther,
som sålunda stympat och förnedrat gav honom en sista nordisk
avskedshälsning på hans stora resa ut till Italien.
Sammanhanget frestar till en parallell. Man erinrar sig, att
några av Ibsens mest etsande minnen från 1864 härrörde från hans
vistelse i Köpenhamn samma vår och från den följande resan genom
Tyskland. Jämförelsen kan givetvis vara farlig för den svenske
skalden. Snoilskys känsloliv var ej Ibsens, han var av sprödare
och bräckligare virke, och den litterära värld han behärskade var
ej de stora upplevelsernas utan de växlande impressionernas och
de glimtande skönhetsbildernas. Ingenting kan emellertid vara
felaktigare än att tro, att händelserna 1864 skulle gått Snoilsky spårlöst
förbi. De ha över huvud taget icke lämnat tiden oberörd. Det var
icke endast den skandinaviska utrikespolitiken, som under intryck av
de flyktade chimärerna blev försiktigare och håglösare, alla samtida
iakttagare ha betygat, att en liknande förändring försiggått med själva
tidsandan, som blivit mera kyligt skeptisk. Vad denna utveckling
betytt för atmosfären i den kommande tidens diktning, därom avges
ett direkt vittnesbörd av Herman Bang, som i företalet till Haablöse
Slœgter betonat den dåtida tristessens sammanhang med de nationella
besvikelserna 1864 och erfarenheten av illusionernas bankrutt vid
beröringen med en hård och svekfull värld. Men tvärtom ha samma
händelser också verkat i eggande och aktiv riktning och det icke
minst genom den ibsenska moralismen, varav också Snoilsky i sin
senare utveckling tagit bestämda intryck, som jag längre fram skall
beröra. Och därmed återkommer jag till utgångspunkten. Ty
förutsättningen för en förbindelse på denna linje har i första hand
varit Snoilskys egen smärtsamma upplevelse av år 64. Och då
han i sin 80-talsdiktning framför allt förhärligar det helgjutna
handlings- och offermodet — bottnar det icke ytterst i minnet av
den uteblivna handlingen 64? Warburg har berättat (a. a. s. 109), att
Snoilsky en gång på äldre dagar, då hans danska sånger kommo
på tal och lovordades, skulle ha yttrat, att han icke kunde ta be-
16—29165. Samlaren 1929.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
