Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greta Hedin: Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826 1 3
Alb. Nilsson har antagit, att uttrycket i den nyss citerade
versen »ordet––––––till skapelsens gåta: försoning» skulle vara
föranlett av Geijers yttrande, att »det Gudomliga Ordet först löser
existensens gåta» (s. 66). Ordet betyder här Kristus och har alltså
en annan innebörd än hos Tegnér. Ett uttryck som detta är
ofantligt vanligt just vid denna tid. Alb. Nilsson påpekar också själv
i en not ett liknande yttrande av Tegnér i akademitalet över
Oxenstierna 1819. En ännu närmare parallell finner man i Jubelfesttalet
1817, där Tegnér förklarar, att människan är »sig sjelf en gåta,
hvartill hon förlorat ordet redan i födslen» (S. Skr. III, s. 147).
På denna överensstömmelse torde ingen bevisning kunna byggas och
knappast heller på en omedelbart följande, som ej tidigare påpekats.
Efter det förut citerade partiet fortsätter Tegnér i anslutning till
sin grundläggande tankegång, att försoningen är ett kärlekens verk:
Derför, du menniskobarn, du älske förbarmande Fadren,
vilj hvad den helige vill, och af kärlek men icke af fruktan:
fruktan är slaf varnas dygd, men det fria hjertat är villigt,
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
I tankegången ansluter sig detta till slutet av Ödmanns Om
Försoningsläran, där han talar om helgelsen, den förändring, som
måste försiggå i varje människas hjärta, då hon återgår till Gud
och blir »helighetens och rättvisans lagar undergifven». Hjärtat är
livat av kärleken. »Guds kärlek tänder kärleken i Menniskors bröst.
Denna kärlek inlåter icke räddhogans intryck» (33 f.). Geijer har
emellertid också en passus, där som hos Tegnér fruktan och
kärleken ställas emot varandra. För den fallna människan är fruktan
dygdens princip, och denna dygd utvecklas »genom det
ömsesidiga beroende som samhället allt fastare tillknyter mellan
människor». (Jfr Tegnérs ord: »slavarnas dygd».) Kärleken åter är
»dygdens gudomliga princip» (s. 77). Överensstämmelsen är som synes
mycket allmän och sträcker sig ej till det grundläggande
tankesammanhanget. I den näst sista av de citerade raderna har Tegnér
— alltjämt i renskrift eller korrektur — ändrat »fria» till »älskande».
Denna ändring kan möjligen tänkas vara gjord under intryck av
Geijer, men den kan också vara förestavad av metriska krav eller
av behovet att få större konsekvens i tankegången.
Det följande partiet i Nattvardsbarnen, v. 208—222, utvecklar,
hur människan bör av den Gud, som förlät, lära sig att förlåta sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
