Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson: Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 Harald Elovson
poetens produktion inom nämnda genre skall komma i full
belysning, måste man se den mot bakgrunden av den nya strömning, som
gjort sig gällande inom tysk oratoriediktning och oratoriemusik
under tiden från 1750 och framåt. Den nyorientering på dessa
områden, som man lätt kunnat konstatera, är ett intressant uttryck
för den nya uppfattning om dikt och liv, som arbetade sig fram i
Tyskland under nämnda år, i de litteraturhistoriska framställningarna
vanligen kallad sentimentalitetens genombrott. Denna tyska
oratoriediktning står under tydligt inflytande av Messiadens skald.
Klop-stock kom själv aldrig att skriva något oratorium, men hans stora
epos har spelat en stor roll för såväl diktare som kompositörer.
Det gav dem ämnen och stilistiska förebilder. Den förändring, som
oratoriediktningen och oratoriemusiken undergingo från och med
mitten av seklet, yttrade sig först och främst i ämnesvalet. Man
upphörde så gott som helt att behandla gammaltestamentliga motiv
för att i stället hämta uppslag ur Kristi liv. Passionshistorien och
yttersta domen blevo de mest omtyckta motiven. Oratoriet
betraktades vidare inte längre som specifikt uppbyggande utan snarare
som moraliskt. De episka och dramatiska element, som upptagit
ett så kraftigt utrymme i det äldre oratoriet, utdömdes; berättelsen
av en händelse eller skildringen av ett föremål skulle ske »im lyrischen
Ton». Oratoriet blev en känsloutgjutelse. I Lidners företal till
Messias i Gethsemane och Hans gång til Golgatha finner man ett
uttalande om religionen som litterärt incitament, som lämpar sig
alldeles förträffligt för att illustrera de tyska oratoriediktarna och
oratorieteoretikernas uppfattning. Lidner skriver: »Jag vet ej
hvarför skalden så sällan upphöjer sin röst til Religionens pris. Ar
något ämne värdigare snillet? kan hjertat finna et rikare fält, för
at uttrycka sina känslor, för at hänrycka och förädla? Hvilka
rörande scener! men tillika hvad styrka fordrar ej Religion?»1 Det
var en hel skara poeter i Tyskland, inte minst präster, som i denna
anda odlade oratoriet, som var föremål för estetikernas reflektion
och allmänhetens intresse men som i moderna översikter över denna
tids tyska litteratur helt förbigås. Av mera kända diktare, som
försökt sig i genren, märkas Karl Wilhelm Ramler (Der Tod Jesu,
1756, Auferstehung und Himmelfahrt, 1766) och Friedrich Wilhelm
1 Samlade arbeten af Lidner, andra delen, Stockholm 1789, s. 57.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
