Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 Henry Olsson
utvecklingen hänvisat honom till en annan nordisk diktare och
dennes värdigare hållning, nämligen Ibsen. Ty citatet »Evropa er
voksent og vaagen er Tiden» är i själva verket hämtat ur dennes
poem Långt borte, publicerat i samma tidskrift för juli 1875. Det
nittende Áarhundrede hade i viss mån startats i samråd med Ibsen,
som redan 1872 lovat Brandes att där framlägga sin trosbekännelse,
»rimbreve över forskellige af vore og overhovedet af nutidens
for-hold i politik, literatur og andet lignende».1 Omedelbart efter
det anförda stycket följde också ett nytt bidrag, poemet Et rimbrev
i numret för augusti—september. Endast dessa omständigheter äro
tillräckliga att visa, att till de nordiska litterära företeelser, varom
Brandes och Snoilsky samtalat, även och icke minst hört deras
gemensamme vän Ibsen.
I den nordiska radikalismens utveckling hade Ibsen och Brandes
i själva verket gått hand i hand, och det är ett avgörande faktum
att Snoilsky haft personlig beröring med dem båda. Från början
hade initiativet tillhört Ibsen, medan dansken känt sig främmande
för Brands och Peer Gynts »stridende Poesi». Men åren 1870—71
var det »netop det oprörsk Stridbare i hans Tankegång», som kom
Brandes’ hjärta att klappa i takt med Ibsens, och dennes direkta
maning till honom att gå i spetsen för »menneskeåndens
revolte-ring» satte hans sinne i den häftigaste svallning. Han svarade med
en eldig hyllningsdikt Til Henrik Ibsen, där han såg sig själv som
väpnare under hövdingens banér: »Ja, vi til Oprör vil Aanderne
kalde!»2 Visserligen skulle Ibsens upproriska individualism alltjämt
bevara kontakten med den Kierkegaardska etik, varifrån Brandes
frigjort sig, och därtill skulle »hövdingen» snart avslöja sig som
en självständigt opererande franctireur, obrukbar för dagspolitikens
skyttegravsstrider. Men i Brandes’ hängivna och livslånga beundran
för Ibsens litterära gärning skulle detta i varje fall icke vålla någon
inskränkning. Och i sin tur skulle Ibsen starkt påverkas av
Hoved-strömninger, varom han i brev till författaren 4 april 1872 skriver:
»Farligere bog kunde aldrig fälde i en frugtsommelig digters hænder.
Den er en af de böger, som sætter et svælgende dyb mellem igår
og idag» (Breve I, s. 249). Det för Ibsen fruktbara i Brandes’ verk
1 Breve fra Henrik Ibsen I, Kbhvn 1904, s. 259; jfr II, s. 17 ff., 32. Om
Brandes och Ibsen se t. ex. H. Koht, Henrik Ibsen II, Oslo 1929, s. 140 ff.
2 8. Skr. XII, s. 366 f.; om Ibsens betydelse för Brandes’ utveckling ib.
III, s. 239, 349; jfr Ibsens Breve I, s. 219 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
