Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 Henry Olsson
småpuslerier. Men andet eller mere tåles ikke her. . . . Jeg må gå
til-grunde som hele dette forhutlede samfund. (S. V. VI, s. 153 ff.)
Och då han sedan under intryck av hennes förkunnelse och
den skakande upplevelsen, då han tror sig för alltid ha förlorat sin
son, genomgått sin ångestfyllda själskris, kungör han för samhället
sin omvändelse:
Lad så enhver granske sig sehr, og lad det så stå fast, at fra
iaften begynder vi en ny tid. Den gamle, med sin sminke, med sit
hykleri og sin hulhed, med sin löjede skikkelighed og med sine
jämmerlige hensyn, skal stå for os som et musæum. . . Mine medborgere,
jeg vil ud af usandheden; den har været nær ved at forgifte hver
eneste trævl i mig (s. 173 ff.).
Och så slutar dramat med Bernicks ord: »I trofaste sanddru
kvinder . . . det er I kvinder, som er samfundets stötter» och Lönas
svar: »Nej, du; sandhedens og frihedens ånd, — det er samfundets
stötter.»
Styckets sentimentalt försonande slut är ju i Ibsens produktion
enastående och torde ha bidragit till den oerhörda framgången för
detta nya verklighetsdrama. Särskilt i Tyskland banade det väg
för hans verk till en rad nya scener och utövade ett betydande
inflytande på den yngre författargenerationen. I Stockholm hade det
sin premiär på Kungliga teatern 13 december 1877. Att det tog
ett hårt grepp om sinnena, framgår exempelvis av C. R. Nybloms
recension i Nordisk tidskrift 1878 (s. 183): »Man vet knappt hvar
man skall göra af sig af jubel öfver den skärande, hänsynslösa
sanningen i teckningen eller af skamfullhet öfver menniskans
ihåliga lögnväsen.» För 80-talets samhällsuppfattning med dess spets
mot den officiella lögnen blev dramat av avgörande betydelse.1 Att
Snoilsky i detta hänseende icke utgör något undantag, framgår av
ett brev till Wirsén 26 dec. 1882, där han talar om den skymf han
för sitt nya äktenskaps skull fått lida »från dessa hjertlösa fariséer,
hvilkas dygd och moral jag så väl känner — lika väl som den
sociala byggnad, hvars värdiga pelare de äro».
I själva verket fanns det omständigheter, som böra ha gjort
Snoilsky speciellt mottaglig för förkunnelsen i Samfundets stötter.
Om det deprimerande och hopplöst lamslagna i sin sociala
ställning hade han länge varit medveten, och säkerligen har han burit
1 Jfr V. Vedel i Henrik Ibsen. Festskrift etc. 1898, s. 83.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
