Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 15
på en lidelsefull längtan att bryta sig ut. Men han saknade den
resoluta kraften, den som Bernick undfår under Löna Hessels
inflytande, och även sedan han råkat den viljestarka kvinna, den
Löna Hessel, som skulle ge hans liv en ny riktning, har han fruktat
gnyet och skandalen. Det är i denna stämning han mottagit
Samfundets stötter. Under den tid stycket spelades i Stockholm torde
den latenta krisen i hans liv redan börjat bli akut, och från en
synpunkt har dramat dessutom endast upplivat den väckelse till helgjutet
handlingsmod han sedan gammalt mottagit från Brand. Det synes
då vara mera än en tillfällighet, att hans radikala uppgörelse med
samhället efter utresan — det kända brevet till Klemming 18 sept.
1879x — fått en utformning, som gång på gång för i minnet
Samfundets stötter:
Jag stod ej längre ut med att lefva ett lif af hálfhet och lögn —
ett fegt, eländigt lif, tusen gånger värre än döden, och jag hade redan
förl. år beslutat att det skulle bli slut derpå, på ett eller annat sätt.
— Svaghet och vacklande har jag haft nog af i mina dar: — nu
hungrade och törstade jag efter att upprätta mig sjelf i mitt eget
omdöme, på det sätt jag förstår saken. Jag visste att en stor kris förr
eller senare skulle komma i mitt lif — jag visste äfven att jag skulle,
socialiter taladt, duka under derför, då jag fuller insåg hur svaga
mot-ståndsmedel jag skulle hemta af mina resp. egenskaper som kongl,
svensk byråkrat och äkta man. Det var från början en absurditet af
mig att tänka, det jag i längden skulle kunna lefva ett vanans lif i
vårt förstelnade, fördomsfulla samhälle — jag kände med hvar dag,
hur den lossnade på alla håll och kanter, den mask af köld och
mate-rialitet hvarmed jag så omsorgsfullt fernissat öfver mina verkliga drag.
— Stormen kom och masken skingrades i atomer. — Men tro mig,
det kostade på — man talar så ofta om krossade hjertan — jag vet
hur det käns att afsluta ett lif — gagnlöst, förspildt. — Jag har hört
mina egna likklockor ringa, — och sett gräset gro på min egen kulle,
dit ingen skall komma för att säga tack och farväl, till den som gått
för att aldrig vända åter igen.
Det är ett liktal över Snoilskys avbrutna sociala liv, som ända
in i det lilla stänket av sentimentalitet utgör en parallell till
konsul Bernicks slutmonologer i Samfundets stötter. I sin patetiska
samhällsdom och i sitt poängterande av sanningens och frihetens ande
som avgörande och enda giltiga bevekelsegrund verkar det som ett
brottstycke ur ett åttitalsdrama, en tidig erinran om att åttitals-
1 Carl Snoilskys och G. E. Klemmings brefväxling, Sthlm 1919, s. 14 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
