Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 35
viljestyrka ligger givetvis inunder exempelvis i hans samtida
försäkran till konung Oscar, att Wirsén »skall kämpa som en man att
afhålla barbarerna från tröskeln till den svenska diktens ännu ej
oskärade helgedom». För Wirséns mod visar han över huvud stor
respekt; »min gode vän Wirsén, hvars ädla uppsåt och moraliska
mod jag högaktar och beundrar», skriver han om Gengangerestriden
till Klemming 30 jan., och redan efter Sveaessayn hyllar han
Wirséns »mod att så göra dig till riddare för en, som har så många
fiender som jag» (8 dec. 1881).
Jag vill med denna framställning givetvis icke påstå, att
Snoilskys Olof Rudbeck — dikten förutsätter jag som bekant — skulle
vara en symbolisk omskrivning av Wirséns ingripande i
Gengangere-striden. Men å andra sidan synes det mig lika otroligt, att Snoilsky
i den dikthyllning, varmed han velat reparera Wirséns litterära
anseende, skulle kunnat bortse från själva den patetiska innebörden i
vännens kamp, från kännedomen om att denne i värnandet av
diktens helgedom inlagt offret av sin egen personlighet, sin diktning
och sina ömmaste känslor. Det innebär med andra ord, att tanken
på Wirsén medvetet eller omedvetet varit utgångspunkten för själva
idékonceptionen i dikten: »mitt hus kan få brinna men icke min
kyrka!» Och jag tillägger, att andra indicier peka åt samma håll.
Wirsén slutar sin recension med en antydan att han känner sig
kämpa i solnedgången. Han uttrycker det genom att anknyta till
den gamla sagan om drottning Skuld av trollens släkte och det
godas hjälte kung Rolf. Denne och »hans gaf ve män kämpa väl
mot de nattliga skarorna, men det ser ut som skulle de gå under.
Och då stiger mot skyn ett hånlöje från dvergar och trollmän. Men
äfven undergången kan ega sin skönhet, och ’ljusets vän vet lätt
sin plats i striden’». Tydligen var det denna slutvändning, áom
framkallade nidvisan Dvärgen med dess parodi på Tegnérs Jätten.1
Men det är också samma Wirsénska symbol, som upptagits av
Snoilsky, då han i Gengangeres repliker säger sig höra »de onda
makternas hånskratt öfver en sammanstörtande verldsordning». Man
förstår då, att Snoilsky kan ha upprörts över att den ännu i under-
1 Jfr »den lille lömske dvärgen» i Stbikdbeegs Lokes smädelser (8. Skr. XIII,
s. 29). Jag hänvisar också till Wirséns dikt Ur sagan om Olof och Ragnhild
{Visor, romanser och ballader 1899, s. 193 f.), där Olof, »skald och kämpe», redan
död och ombord på andeskeppet, hör ett jordiskt eko »från dvärg och jätte» : »nu
är Olof fallen, vår ovän fälld och död».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
