Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 Henry Olsson
Trots denna bevekande Mandersröst hade emellertid Snoilsky
vandrat den väg fru Alving i sin övergivenhet icke förmått. Och
just därför att han i handlingens värld föregripit dramats
problemställning, kunde dess frigörande förkunnelse vinna en personlig
resonans i hans sinne, påverka hans moralåskådning. Ty om hans
föregående brytning skett under opposition mot samhället, hade det
dock varit med en känsla av skuld. Ibsens »upproriska» lära om
rätten till lycka, rätten till livs- och arbetsglädje har säkerligen
bidragit att utlösa detta komplex och mitt i hans oro givit honom
en stark känsla av tillförsikt. Man läser det mellan raderna i hans
brev till Klemming 30 jan. med dess förhoppning att ur ruinerna
av murkna ideal skola höja sig »nya himlar och en ny jord».
Men om Snoilskys ställning till Gengangere och de nya lärorna
sammanhängde med hans personliga öden, var som antytt saken
densamma också med Wirsén. Det är ett avgörande faktum, som icke
gärna kan förbigås, då det ger en patetisk hållning åt hela hans
uppträdande och, ännu mer, ger nyckeln till den kritiska rigorismen
i hela hans recensionsverksamhet. För Snoilsky — för honom
ensam — var det ingen hemlighet, att Wirsén upplevat samma
»strid mellan pligten och hjertat» som han själv men i denna
konflikt valt den motsatta vägen. Redan i brev 23 dec. 1880 förklarar
Wirsén, att han av rent personliga anledningar tvingas inskärpa
försakelsens och undergivenhetens bud. Men först efter
Gengan-gere-recensionen, i brev 7 jan. 1882, avlägger han sin
oförbehållsamma bikt. Hans dröm skall aldrig gå i uppfyllelse, säger han,
ty den är brottslig och han och hans älskade »vandra, af skilda från
hvarandra, vägar, som. äro fullsådda af törne och tistel, och det får
aldrig, det sicall aldrig här i lifvet blifva annorlunda: det hafva vi
svurit hvarandra, och vi hafva begge styrka att förblöda». I vilken
riktning detta påverkat hans utveckling, anger han själv i
fortsättningen: »Dock hvad mer? Lifvet är kort, och det måste användas
väl. Kan jag använda det bättre än med kamp för idéer, hvilka
jag vet vara sanna och åt hvilka jag bringar min egen personlighet,
mina ömmaste känslor som offer?» Han tillägger: »O om jag blott
kunde skrifva poesi såsom i forna år!», men denna förmåga hade
gått till spillo i hans stora känslokonflikt. I det senare brev 25 jan.,
där han framställer sin bön om en diktdedikation, återkommer han
ånyo till sin resignation. I Snoilskys svarsbrev har hela denna sak av
särskilda skäl icke kunnat beröras, men hans beundran för vännens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
