Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 37
har han dessutom varit så mycket mer disponerad att uppfatta, som
han med alla önskningar om en radikal rensning dock vemodigt
kände att han med sina innersta rottrådar hängde fast vid den
gamla världsordningen. Värnaren av »det forna Atlantis» och av
»minnenas tempel», väktaren av »riksens klenod» med allt vad det
innebar av gudstro och »älskade hjeltars bedrifter» — var denne
Olof Rudbeck icke en personifikation också av Snoilskys strävan?
Och stum derute han kunde stå
Och se dess torn i det matta blå
Med qvällsol på koppartinne,
Som ginge hans tankar kring minnets hem
På vakt för dem,
Som slumrat från bragder i marmorn der inne.
En sådan tempelvakt i solnedgången, den bestriddes väl först och
främst av Wirsén. Men övades den icke också av Svenska
bildernas Snoilsky, traditionalisten som just med Olof Eudbeck odlade
en diktgenre, vilken Brandes skulle finna hopplöst urmodig, ett
uttryck för det kungliga svenska känslolivet i skaldens själ. Det är
ovissheten, huruvida det i sann mening värdefulla skulle överleva
förstörelsen, som skapat vemodsinslaget i Rudbecksdiktens durton.
Gengangere har alltså öppnat Snoilskys ögon för att »en
stormig tid, en vild emottar eder», däremot har han i brytningen
mellan det murkna gamla och det omogna nya icke lika lätt som
Wirsén vetat sin plats i striden. Han har känt sig osäker, villrådig
inför »cet excellent et bienfaisant désordre», och i hans behov av
lyftande hjältedyrkan har man i själva verket också föreningspunkten
mellan diktens element av subjektiv bekännelse och objektiv
historieteckning. Olof Rudbeck är först och främst en viljeheros och som
sådan direkt erinrande om hjälten i Mod: »Som skeppet bland
vikande böljeskum / Han gick mellan böjda hjessor». Inför den svåra
brytning Snoilsky känner förestå har han sökt sin tröst hos den
väldige 1600-talsjätten, som kunde sätta låga mot låga. Vilken
grandios och magistral bild har han icke givit av den yverborne
lärde! I denna dikt, där Rudbeck inträtt som representant för
skaldens krav på helgjuten offervillighet, finns intet av den tidigare
Rudbecksonettens »skrattas åt men mera hedras ändå», hans redan
förut skönjbara beundran har stegrats till gripen hänförelse. Med
entusiasm har han samlat dragen till teckningen av Rudbecks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
