Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 Henry Olsson
konungsliga gestalt, hans väsens snille och viljekraft, hans
gudsfruktan, svenskmannasinne, heroism och själsstyrka. Den manligt
frimodiga tonen, som genomgår dikten, förefaller vara i släkt med
epokens hela utåtriktade grubbelfria aktivitet. Då det stora provet
inställer sig, finns hos Rudbeck intet av försiktig och övervägande
tvekan, endast en enkel självfallen generositet, som ger sitt liv för
fosterlandets storhet och ära. Eller som Snoilsky i nyktrare ton
säger i brev till Estlander 1 mars: i »den gamle half för vridne, men
dock så sympatiske Svärmaren och patrioten» hade han velat
framställa »typen för en idéns kämpe som segerrikt betvingar det där
förhatliga sjelf — fienden till alla verkliga stordåd i höga makters
tjenst». Först och främst har alltså Snoilskys Olof Rudbeck varit
den tryggande idealbild skalden i detta ögonblick behövt ställa
framför sig, en evokation i stil med den Tegnérska Sveahjälten: »och
låt mig få se dina lågande kinder / och värma mitt bröst i ditt
sköte och dö!»
Tiden närmast efter Olof Rudbeck synes ha medfört ett
framflyttande av Snoilskys sociala positioner, ett försiktigt steg vidare i
modern riktning. I brev till Estlander 1 mars skriver han sålunda:
»Hvad samhällslifvet och dess öfvergångsformer i stat och kyrka
beträffar, tror jag deremot icke, att mycket af det nu bestående
förtjenar aktning». Och samtidigt utvecklar han sin nya estetiska
åskådning, enligt vilken »litteraturen ej har någon raison d’être, om den
icke förmår att afspegla någon af de stora tankar och idéer, som
praktiskt sysselsätta samtiden». Än så länge känner han sig dock
vacklande i sin poetik, enda undantaget utgjorde de rent
fosterländska ämnena — »der är jag på det klara, der känner jag fast
botten och kan sjunga ut fritt». I brev till Seligmann 12 mars
är han däremot bestämdare och hyser intet tvivel om de moderna
ämnena själva, endast om den lyriska formens lämplighet att
uttrycka dessa tidsstämningar. Ty därom har han kommit till
klarhet: ingen fortsatt isolering i en förgången värld! Han känner
med sig, »att jag, då jag i grund och botten är en son af min tid
och mitt folk, vill medvetet skrifva som en sådan. . . . Lifvet, det
som lefves i dag, måste tillföra mig verklighetens nya friska flöden,
om jag fortfarande skall kunna bibehålla min ställning som en,
hvilken eger sitt folks öra». Och vidare: »det är en mängd
företeelser i vårt moderna lif, hvarom äfven jag har en mening, fastän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
