Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 53
orden om att hans famlande likväl baserade sig på känslan av »godt
hopp och fast tilltro, att jag dock en gång le an och skall göra
något, som kan glädja menniskohjertan». Och i brev till Klemming
1 aug. har han uttryckt det i rader, där man nått fram till själva
den innersta hjärtpunkten i Snoilskys dikt: »Jag har nu satt mig
i sinnet att jag skall skapa mig en litterär position; står blott
helsan bi går jag väl omsider i land dermed. Vilja och ihärdighet
äro vid detta, som allt annat, de vigtigaste faktorerna. Voluntas
atque perseverantia!» Det var i denna stämning — där Pers och
Kerstis tålmodiga och tysta kamp fullkomligt sammanfaller med
Snoilskys egen — som han gjorde sitt uppbrott från Italien till
Tyskland. I TidssJceppet och Gothih hade skalden känt sig på
gungande mark, i Vernamodikten har han återvunnit balansen.
I juli flyttade Snoilsky upp till en härligt belägen plats bland
Apenninerbergen och arbetade där med en furia och en framgång,
vartill han aldrig känt maken. På några få dagar fullbordade han
sålunda sin dittills längsta dikt, Savonarola. Den store folkledarens
minne hade just detta år erhållit ny aktualitet, då hans staty
upprestes i Florens, i samma Palazzo Vecchio där blodsdomen över
honom uttalats. I Snoilskys litterära krets hade också ämnet ofta
varit på tal1, och med sina inlagda Florensbilder kan dikten sägas
vara en tacksamhetens återblick på hans snart tvååriga vistelse i
denna stad. Huvudvikten ligger emellertid på den psykologiska
utvecklingen och dennas relation till Snoilskys egna problem. I
själva verket kan dikten kallas ett skolexempel på skaldens
subjektiva omtolkning av ett historiemotiv. Enligt hans egen bekännelse
till Estlander är den nämligen endast yttre och skenbart en
framställning av några avgörande händelser i Florens’ renässanshistoria.
I realiteten äro de båda huvudfigurerna, Lorenzo de Medici och
Savonarola, exponenter för tvenne huvudströmningar inom samtiden,
de belåtna bildade beati possidentes och massornas dunkla
instinkter om nödvändigheten av en religiös och social pånyttfödelse.
Dikten är således direkt polemisk, och tydligen har det icke varit
utan inre tillfredsställelse skalden staplat upp veden till det
florentinska brännoffer, som skulle tillintetgöra flärdens alla minnen, ty
därmed har han samtidigt givit uttryck åt sin övertygelse, att den
skönhet som icke äger någon etisk ombildningsförmåga vore dömd
1 Brev till K. F. Werner 11 mars 1883 (Stockholms stads arkiv).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
