Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Henry Olsson
och sin död värd. I Savonarolas flammande botgörarpredikan
pulserar Snoilskys eget sociala patos. Han vore färdig, säger han, att
ge rätt åt varje reformatorisk hänsynslöshet gent emot en bildning,
som endast satte frukt till fromma för ett raffinerat fåtal. Dikten
vore »uppfylld af ett hemligt groll mot den klass, det
samfundslager, som monopoliserat bildningens alla resultater, endast för att
försköna sitt eget, från hopen isolerade lif». Den vore framgången
ur »vissa socialpolitiska drömmerier, som tänka sig möjligheten af
en jemkning i samfundsklassernas nuvarande förhållanden,
åvägabragt genom en nyvaknad kristendom på grundval af friheten och
broderligheten». I Savonarolapoemet har man således det
fullgiltiga uttrycket för Snoilskys hela aktuella samhällsutopi, och i
brevet till Estlander 27 jan. 1883 har han avslöjat det med en
öppenhet, som kan komma en att ifrågasätta, om det icke är en tom
konvention att räkna åttitalets Snoilsky till de förtegna naturerna
— även i sina dikter är han i grunden mera diskret än förtegen
och i varje fall fullt medveten om den subjektiva halten av sina
poetiska symboler.
Man frågar sig, i vad mån diktens motiv lockat icke endast
genom sin negativa och polemiska natur utan också genom ett
ursprungligt positivt intresse. Som huvudkällor synes Snoilsky ha
använt italienska historici1, men säkerligen har han också känt till
Lorentz Dietrichsons utförliga framställning i tredje delen av Från
min vandringstid 1875. I kapitlet En kristlig estetik och dess
inflytande framhålles där, hurusom Savonarola icke egentligen var
konstfiende, ehuru han ivrade mot den hedniska antikriktningen inom
konsten och ville låta skönheten framstå i renad glans. »Han var
en sanningens kämpe, och derigenom fick han på grund af den
eviga frändskapen mellan det sanna och det sköna sitt stora
inflytande på konstens område», varför han också utövade en betydande
inverkan på andar som Rafael och Michelangelo. Om man så vill,
kan man ur denna teckning av den reformerade etiska skönheten
1 Grunduppfattningen återfinnes i Gino Capponis Sforza delia repubblica di
Firenze 1875, tyska översättningen II, Leipzig 1876, s. 223. Dessutom har Snoilsky
naturligtvis känt till Villaris stora verk om Savonarola och även Lenaus
omfångsrika dikt, varav han enligt brev till Wirsén 2 aug. dock icke tagit
intryck. Man kan f. ö. nämna George Eliots roman Romola, där som hos
Snoilsky munkens inre själsstrid är ett huvudmotiv, samt från senare tid Thomas
Manns Fiorenza och Hjalmar Bergmans Savonarola, vilken senare lär återgå på
Villari. Om Snoilskys och övrigas dikter se slutligen D. Ciàmpolt, La
»Fio-rita» del Savonarola (poemetto svedesej, Roma 1900.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
